Levande kamptrasa

Den här historien handlar om Ixxi, världens snällaste hund.

När Pep kom blev hon överlycklig. Ville bara vara där och undersöka honom hela tiden. Men han tyckte nog att hon var lite läskig. Vilket jag kan förstå, han är inte den första hunden. Tänk dig själv. Helt svart, inga öron och inga ögon. Knappt någon svans. Hur lätt är det att tolka och läsa av. Så Pep morrade åt henne två gånger och efter det gick hon inte fram till honom.

Men nu har Pep börjat visa stort intresse för henne. Först så luktar hon så gott att det inte går att låta bli att jucka på henne. Det var så det hela började. Ixxi, världens snällaste hund säger inte ett ord. Sedan upptäckte Pep att hon har världens härligaste spenar. För det är vad hon har efter två valpkullar, ordentliga spenar. Mums tyckte Pep det här känner jag igen. Ixxi säger inte ett knyst.

Idag har han upptäckt att hon har päls och att den ju är helt formidabel att använda i kamp. Han började med att dra henne bak i rumpan. Hon glider iväg över golvet. Ixxi, världens snällaste och kanske dummaste hund säger inte ett knyst. Men så hittar Pep något ännu bättre att dra i, ett öra. Ixxi får ur sig ett lite klantigt morrande och jag blir så lycklig att jag berömmer henne. Pep fattar galoppen och lämnar henne i fred.

Stackars lilla sötaste Lakrits och vilken tur att Pep är så smart och snäll att han förstår även det klantigaste lilla morr.

Badkruka

Eftersom Isabelle, uppfödaren, varnade mig för signalkänslighet har jag tvingat alla mina vänner här i stan att komma på besök hela tiden. Detta för att Pep ska vänja sig vid att skallen inte är så farliga. Jag tror att det var bra att hon varnade, för varje gång någon kommer dvs Ella skäller så blir Pep lite skraj. Men det går över så fort han ser att det "bara var en människa" då springer han glad i hågen fram och hälsar. Ella är förvånandsvärt givmild. Hon brukar inte vilja dela med sig av sina människor. Ixxi blev tillsagd både en och två gånger av Ella när hon var valp. Men Pep får komma fram och gosa och hälsa även om Ella står ivägen. Jag är faschinerad.

Igår var det dags för ännu en konstig upplevelse. Ella blev badad! Pep tyckte att det var mycket märkligt, att hon bara stod där i duschen utan att verka bry sig. Han hoppade och skuttade fram och tillbaka, försökte verkligen hantera sin rädsla och nyfikenhet. Det gick bra så länge inte duschen var igång. Då kom han fram och luktade på Ella och ville in i duschen men så fort jag satt på vattnet så pilade han iväg och så jobbade han sig tillbaka.

Det är så underbar att se hur nyfikna valpar jobbar.

Jag har nu börjat klicka in kontakt, han fattar så fort. Det är så spännade att börja helt från början med en liten en. Tänkte ta och börja lite på stå och någon target för att ha tre övningar att bolla mellan. Så att han inte fastnar i ett beteende. Jag brukar ta bara tio godisar och har bestämt mig för att inte hämta mer om det fungerar bra. Tio upprepningar kanske 3 till 4 gånger omdagen får räckan när han är så här liten. Jag är oxå väldigt noga med att han ska vara på rätt humör när vi tränar. Plockar bara fram grejerna när han är lugn och fokuserad. Vill inte att det ska komma med någon stress redan från början.

Jo just vill även passa på och säga ett stort G R A T T I S till Peps pappa, Skippo, som blivit utsedd till Årets lydnadsaussie 2008!
Så klart är det väl egentligen matte som ska ha gratulationerna för det är ju hon som gjort jobbet. Utan henne ingen lydnadshund.

Dag tre

Började att klicka in Pep igår. Mums sa han och ville inte sluta den roliga leken. Efter två inklickningar bestämde jag mig för att prova lite doggyzen. Så länge du slickar, gnager eller biter på handen så blir det inget gott. Då är det goda så klart i handen. Jag är helt tokinponerad för efter bara tre klick började han backa bort från handen. Jag trodde att det skulle ta tid då han är väldigt mat och hand fixerad. Vi hade nästan ett litet "slaggis" i morse jag och Pep. Motivationen att ta maten är så stark att han inte ville vänta och titta på mig. Det är viljornas kamp ska jag säga... det är det ganska ofta. Bita i händer är nog det bästa som finns, tycker Pep. Inte jag. Bita på mattor gillar Pep, inte jag. Bita på sladdar gillar Pep, inte jag. Ja och så kan det fortsätta. Men han lyssnar oftast väldigt bra när jag säger till eller byter mot något tillåtet.

Dock kan det bli för mycket av det goda och då är det väldigt svårt att varva ned. När morgonens iver börjar ta slut så har han svårt att lägga sig och vila. För mycket som händer, ändå har vi det väldigt lugnt. Eller det kanske är just därför. Han är van vid en viss ljudmatta och här hörs varje ljud fristående. Han vill gärna gå undan och vila. Lägga sig i ett hörn eller i ett annat rum. Jag tror helt enkelt att det blir för svårt annars. Framförallt när han har gått in i överaktivitet. Första dagen lekte jag med honom en hel del. Men nu känner jag att det går inte för då kan han inte slappna av på ett bra tag. Det blir bara en massa gnag och gnäll tills han blir så trött att han somnar.

För varje dag som går blir det tydligare och tydligare vad det är för hund vi har och jag är glad att jag har haft en Ella före honom och att jag haft en massa kurser inom SBK. För annars tror jag att jag skulle göra honom till en helt galen hund. Nu har jag istället tänkt att han ska bli lugn och stabil med sin energi riktad på arbete.

Dag två - kväll

Jag och Pep tog bilen till Öjebyn för att köpa mat till Ixxi aka Lakrits. Hon hade helt slut och jag tyckte det var en bra möjlighet för Pep att öva på lite bilåkning. Vägen dit var lite ljudlig, jobbigt att sitta i baksätet när jag är fram. Men det var inte alls samma ljudnivå som när vi lämnade familjen i Ö-vik. När jag gick in på veterinärstationen så låg han helt tyst i bilen och väntade på att jag skulle komma tillbaka. Så skönt. Båda mina andra hundar har gapat och skrikit om de varit ensamma i bilen. Ixxi var hur lugn som helst bara Ella var med. Ella var ett monster. Ella är fortfarande ett monster men ett sött och väluppfstrat såndat.

Hemresan var lugn och fin. Han behöver inte många upprepningar av något för att se att det inte var något att oja sig över. Detsamma gäller hissen. Den är inte läskig att åka men att gå in i. Det är ju svarta hål som en måste gå över. Läskigt värre. Men när vi kom hem från bilfärden och det var dags att åka upp i hissen igen, det var alltså tredje gången han gick genom dörrarna så gjorde han det helt själv. Lite hängade svans men det var allt. Jag är så stolt. Han har alltså löst det helt själv utan lock och pock. De tidgare gångerna har ha fått gå ända fram och när han sagt stopp har jag bara lyft honom över.

Nu ska jag sätta mig och fundera på vilka grundfärdigheter jag ska börja träna.

Efter en dag

Den här natten har gått helt utmärkt. Han sov fram till sju, då skulle husse upp så jag tyckte det var lika bra att jag han med att göra morgonrastningen innan han gick. Med -23 ute så vill en ju inte låta den lilla marodören vara ute för länge. Det kan vara nog så jobbigt att bara gå ut och kissa.

Polisen i Ella har vaknat till liv. Inte så att hon är arg och bara går omkring och moppsar sig utan hon måste hela tiden kolla vad Pep gör.

Pep springer in under bordet, ut och runt på andra sidan

Du kan inte ta mig

Tillslut blir en ju lite trött.

Ella vågar sig fram

Pep begravd i Ellapäls.


Från början var det lite läskigt att vara här. Ett trapphus, med många dörrar, trappor upp och ned eller hiss. Men idag efter att ha sprungit, jag då inte han, i dessa trappor så fick han gå in genom ytterdörren själv och sedan de andra tre dörrarna oxå. Det var inga som helst problem. Igår var dörrarna lite läskiga och han ville inte gå igenom dem. Pep fick oxå prova på att åka hiss. Tanterna som inte är det minsta brydda, mer än att de kanske blir lite glada när vi åker hiss för det betyder oftast att vi ska ned till bilen, följde med och visade att det inte är något att bry sig om.

Kopplet har inte heller varit något som helst problem. Det accepterade han på en gång och följer väldigt mjukt och följsamt med. Nu är klockan 08.38 och äntligen är det lite lugn och ro. De sover alla tre. Vågar ju inte slappna av helt så länge polisElla är i farten. Jag måste ju ha koll så att jag kan säga åt henne att lugna ned sig mellan varven, blir stressen för stor så är det lätt hänt att hon fräser till i onödan.

Efter bara några timmar

Det var en tuff hemresa. Jag är inte van att köra så långa sträckor helt själv och med en liten valp i buren var jag ju lite extra orolig. Men det gick bra. Fram till Husum var det fullt hallå i bilen. Men så satte jag på radion och Pep slappnade av och tystnade. Jag fick dock inte prata för då var det ju synd om honom igen. Ska jag sitta här bak och inte vara med dig...

När vi kom hem var husse fortfarande på jobb. Det kändes lite spännande men jag tänkte det är lika bra att ta tjuren vid hornen. Tjuren = Ella. Det gick faktiskt över förväntan. Ella blev lite stressad och efter någon timme när hon förstod att han skulle stanna började hon vakta mig. Satt jag med Pep i knäet så skulle hon med ligga där. Låg hon nära mig och han kom förbi så morrade hon. Det blev en tidig kväll för mig. Pep sov i buren och det var inga som helst problem. Han hade redan gått in i den av sig själv några gånger.

Så här fint låg de efter bara en liten kort stund. Ella är dock lite besvärad... Ixxi brydde sig inte det minsta. Men hon är ju så säker och anpassar sig till alla flockar hon någonsin blivit satt i. Hon har ju trots allt bott på lite olika ställen. Hos uppfödaren som köpte in henne och hos Anne-lie ibland. Det har aldrig varit något problem. Så jag var inte särskilt orolig för henne.

Han sov otroligt lugnt och fint hela natten. Lite gnäll nu och då men inte alls farligt.

Nu på morgonen har det skett underverk. Efter att Ella blivit instängd i sovrummet två gånger, på grund av vakt av matte har hon mjuknat, och nu är de de två som leker som bäst. Hon litar redan på honom för att han svarar så bra på hennes signaler. När han blir för intensiv så morrar hon lite och han vänder sig genast bort och lugnar henne. Sedan återgår leken. Som i och för sig mest går ut på att Ella är barnvakt. Pep springer och Ella efter.



Nu ligger de alla tre och sover vid mina fötter.

Jag är så nöjd och glad det har gått över förväntan.

Peppar

Nu är det nära nära nära.

Idag åker jag till Umeå för att umgås med gamla klubbkamrater och för att styra upp ett årsmöte *ler* Ja styra upp och styra upp vet om den här vimsiga tjejen är rätt person för det men kul ska det bli i alla fall.

Sedan på måndag åker jag ned till Ö-vik för att hämta en liten Pep. Whiiii så spännande!

Äntligen

Med stolthet i rösten vill jag presentera Pep (uttalas pepp)
eller Black Zone's Red Cloud.

På bilden är han sex veckor och går det att bli sötare?

Så här skrev uppfödaren om honom här om dagen "är en smart sak... en lovande valp för kommande tävlingskarriär!"

"Pappas blick och tankesätt men med mammas fart..."

Här en liten Pep på 5 veckor

Alla bilder tagna av Isabelle - Black Zone's kennel

En dag på havet

Solen lyste, jag myste och hundarna frös inte...

M ringde och vi tog en promenad ned till havet. Mitt mellan alla skoterspår satte vi oss ned och fikade.

Ella har sorkhoppat efter boll i snön.

Det är inte lätt att fota hund

Ixxi letar boll som hon sedan trycker ned med nosen och gräver upp, trycker ned och gräver upp.

På väg hem upptäckte jag vilka enorma snödrivor det var mellan oss och vägen. De invaggar en i falsk trygghet.

Hundarna ser otroligt små ut...

Sierskan

Solen lyser. Jag myser. Får se om hundarna fryser...

Här om natten drömde jag vilken av valparna som skulle bli en del av vår familj. När jag vankade kände jag en viss förvåning för jag hade inte fått någon känsla från uppfödaren att den valpen skulle bo hos oss. Ni vet sånt där outtalat. Det outtalade var istället en annan valp.

När jag pratade med uppfödaren igår så berättade hon att hon ändrat sig och att den hund som mest troligt (inget är bestämt) kommer att flytta hem till oss är den hund som jag drömde om.

Gåshudsvarning.

Jag vet inte om det i slutändan betyder att den hunden flyttar hem till oss eller om jag bara drömde om att hon börjat fundera i andra banor. Läskigt var det i alla fall.

Vi har bestämt oss för Pep. Det ligger bäst på båda våra tungor så både husse och matte är nöjda.

Bitande väder

Nu är det kallt igen. Runt -17 grader men idag var det ingen snöstorm i alla fall. Jag passade på att dra med tanterna ut på en 20 minuters runda i alla fall. Men uj uj, det går inte att ha dem lösa för de har helt och hållet tappat öronen. I alla fall så fort de vet att vi är påväg hemåt. De vill inte alls vara ute i kylan och springer som galna hemåt. Det är koppel helt klart koppel som gäller.

Ikväll såg jag för första gången på väldigt länge glöden i ögonen på min kära lilla Ixxi. Hon var sitt snabba positiva jag. Sådär så att hon kommer så fort jag säger I och så klart viftandes på svansen. Gissa om jag blir glad. Tycker hon har varit lite deppig i och med allt detta med magen. Jag hoppas att det betyder att hon är påväg tillbaka. Mitt söta lilla lakritstroll.

Mer förslag

Ok jag ger inte upp. Här kommer de senaste förslagen

1. Pep
2. Cule
3. Xavi

Själv tycker jag att Pep är det allra bästa förslaget än så länge. Men jag jobbar vidare på detta. Får se vad husse säger om han lägger in sitt veto även den här gången.

Tråkigheter

Bortsett från den lilla valpen som väntar på att få komma hem till oss vekar det som att en massa otur bara svävar runt en hela tiden. Så klart Ixxi och hennes mage. Men sedan så var det en av Black Zone's valpar ur en tidigare kull som lyckades springa ut på vägen och bli träffad av en bil. Som tur var klarade hon sig och efter lite operationer så ser det ut att gå vägen. Så har vi Rum som sprungit bort. Fy vad sånt är jobbigt. Jag sitter här vid datorn och känner det som att Ixxis jobbiga mage kanske inte är så illa i alla fall. Även om den har orsakat mig månader av oro och kommer att orsaka mig ytterligare månader av oro. Inte förrän jag vet säkert hur vi ska göra, leva på medicin eller inte, så kommer jag att känna mig lugn.

Hoppas att resten av året får vara fritt från tråkigheter.

Nu 6 veckor

Nu är det nya bilder ute på valparna. Åh de är så söta alla och uppfödaren jobbar så bra med dem. De har varit ute på olika typer av miljöträning redan. Allt känns bara så himla bra. Jag längtar tokmycket efter att få en liten en att jobba med. Något annat att tänka på än sjukdomar och elände. Något nytt att lägga energin på.

Ny kur

Det känns som ett evinnerligt hoppande bland alla känslor för tillfället. Efter att ha pratat med veterinären och fått lite svar på mina frågor så känns det mycket bättre. Den här gången gav han mig ett datum eller typ i alla fall. Ixxi ska få äta tabletter i tre månader till sedan ska vi utvärdera. Det känns bättre än som det varit nu. Då har hon bara fått mer tabletter och jag har varken vetat in eller ut. Nu vet jag att vi har den här tiden på oss och sedan får vi se. När den perioden är över så har hon ätit antibiotika i 6 månader och det borde ju ge svar på några frågor i alla fall.

Veterinären sa att hundar med den här åkomman, kronisk tjocktarmsinflammation, ofta lever på medicin resten av sitt liv. Han sa oxå att den antibiotika som hon äter inte ger några biverkningar. Det känns ju skönt i alla fall. Jag tycker som sagt att hon verkat trött de dagar hon fått medicin men det kan ju vara så att magen jobbar på då eller nåt.

Nu får vi i alla fall andas i tre månader sedan får vi se.

Tre dagar

Nu brakar det ihop igen. Ixxi har varit utan tabletter i tre dagar och det klarar hennes lilla mage inte av. Ni kan tänka er hur jag står och storgråter samtidigt som Ixxi bajsar. Det kan inte ha varit en skön syn. Vad ska de som gick förbi tro?

Nåväl, ringde till veterinären och han var så klart ledig idag. Hon jag pratade med tyckte att hon skulle få mer tabletter. "Vi har många hundar som har gått på antibiotika jättelänge" Nu har Ixxi gått på antibiotika sedan november. Det tycker jag är jättelänge och på den tiden har magen inte hunnit reparera sig. Jag tycker mer som att den håller sig i skick men inte att den lagar sig. Det är ju laga sig som den behöver göra. Det går ju inte att äta antibiotika resten av livet.

Min veterinär ska ringa upp mig i morgon, hoppas att han kommer ihåg det. De håller på att flytta och greja så de har mycket nu.

Min söta lilla lakrits får vara utan mat ikväll och imorgon på morgonen så får vi se vad han tycker. Själv börjar jag ge upp nu. Är det alltid det bästa att kämpa in i det sista? Hon är ju dålig i magen och hennes medicin verkar inte göra henne bättre. Är det inte bättre för henne då att hon får somna in? Jag tycker det här är så svåra beslut och jag känner att jag vill prata med min veterinär om det. Vad han tycker, om det är värt att kämpa eller om det bara drar ut på lidnadet. Jag funderar vidare och väntar på morgondagens samtal.

Utan medikamenter

Igår åt Ixxi sin sista tablett den här omgången. Nu är det bara att vänta och se hur magen klarar av det. Det är samma procedur som gäller den här gången. Klarar magen en månad med specialfoder så får jag sedan börja blanda i hennes vanliga. Nu håller jag alla tummar för att det ska gå bra.

Blir hon inte det så tycker jag inte att hon ska behöva äta mer tabletter. Jag ser på henne, nu när hon är sitt vanliga pigga jag igen att hon påverkas av tabletterna. Den dagen hon ätit en så är hon tröttare. Hon vill inte gå ut och sover mest hela tiden. Så håll en stor tumme för hennes skull.

Skippo

För någon dag sedan så trillade det ned några bilder på Skippo i inkorgen. Det är från vallningen hos Viätts.





Det ska verkligen bli spännande att prova något helt nytt. Vallning.

Lat hundarna

MarodörElla hade lyckats få upp garderobsdörren när vi var på affären. Det resulterade i att hon under gårdagen mådde ganska illa. Vet inte hur många deciliter mat hon ätit. I vanliga fall äter hon två om dagen så två till måste ha varit ganska mycket för henne. Hon var inte det minsta sugen på att komma ut på promenad, men vi fick springa ut och in ganska mycket då hon hade ett stort behov av att dricka. Så på kvällen när hon piggnat till och jag tyckte det var dags för en lite längre promenad ville ingen av hundarna ut. Ixxi vägrade att komma ned från soffan, Ella kom sakta sakta fram till dörren. Ixxi fick jag gå och sätta på kopplet i soffan och formligen dra henne till dörren. Alltså vad har jag för hundar?! Ok att Ixxi inte är helt frisk, men hon är pigg. Och gå ut brukar ändå vara det roliga som händer på dagen eftersom jag inte kan göra något annat.

Nåja idag var en helt ny dag och båda hundarna kom glatt när jag tog på mig jackan. Det är då det känns värt det.

Vår lilla valp har fått ett namn. Husse har fått bestämma och jag har i många fall nyttjat veto rätten. Mitt enda förslag lade han veto på. När han kommer hem till oss kommer han (om vi inte ändrar oss igen) att heta Cule, fast det uttalas så kart bara kule. Som i den roliga, den kule. Jag gissar att det kommer att bli smeknamn som kulignen, kulan, kul osv.

Att gå på vattnet

Två dagar på raken har vi vågat oss ut på isen. Kommunen har skottat upp en bred väg på 11 km runt Fårön. Det är helt underbart att gå där, men det är mest jag som tycker det. Hundarna som är lite för lata för sitt eget bästa tycker nog att det är bättre att gå någon annanstans. Någonstans där det finns saker att leta upp och kiss att lukta på. Själv njuter jag av fulla drag.

Jag fantiserar om att sparka. Det är många som sparkar i den här stan som tydligen är något av en sparkstad. En kompis förklarade det för mig men jag minns inte riktigt. Tänk er att ha en spark och fara iväg där på isen. Helt underbart. Om något år har jag en hund som kan dra mig på isen. Woha! Då kommer det att gå undan.

Det finns nya bilder utlagda på valparna på BZ's hemsida.

Massa valpar

Nu har jag varit nere hos valparna i två dagar. Åkte ned på lördagmorgon och hem runt lunch på söndag. Jag har myst pyst och studerat. Men det har varit svårt. För Isabelle, uppfödaren, kommer att välja valp. Vilket jag tycker känns bra då hon har träffat dem längre och lärt känna dem bättre. Kullen verkar dessutom väldigt jämn och det var ingen som jag kände att den vill jag absolut inte ha. Alla var sociala, kampglada och lekfulla. De klättrade upp i mitt knä en efter en. Men det gör att jag inte vill fästa mig vid någon speciell, så jag har försökt gosa med alla och inte välja ut någon in i mitt hjärta.

Jag fick oxå möjligheten att träffa Skippo, pappan. Det var en riktig filbunke. Mitt intryck efter den korta tid vi varit var stabil och trygg. På söndagen åkte de iväg för att valla hos kennel Viätts. Jag fick erbjudande om att följa med och titta men kände att det var tio mil åt fel håll. Jag hoppas istället på att få se honom i arbete under sommarens kennelläger.

Enda sättet att få med alla på bild var vid matdags


Det är inte lätt att ta kort på valpar, mycket suddigt och mycket halvbilder. Den här blev dock riktigt riktigt bra.


Jag hade så svårt att skilja på valparna, vem som var vem så det är bäst att jag inte skriver något namn.


Tror att det här är en busig och tuff liten tjej.




Det här vet jag i alla fall är Black Zone's Comanche Warrior, han har så annorlunda teckning.


En busdam till Black Zone's Song of Shawnee


red merle bus i valplådan

Och så sist men inte minst en bild på mamma Billie


Jag har helt glömt bort att fota Skippo, valpfixerad som jag varit så glömde jag bort honom. Så typiskt.

ps. Till er som vet, Billie är så otroligt lik Bessie. Jag fick liksom hjärtat i halsgropen mellan varven och känner att jag saknar henne och hennes matte så mycket.

Ella & Lehmus

Ellas hobby - att vara nära matte

Mattes hobby - att sticka färggranna sjalar i detta fall en Lehmus

Målbilder

Surfade runt och hittade den här lilla underbara filmen och jag kunde så klart inte hålla tillbaka tårarna. Fattar inte vad det är med duktiga hundar/förare som får mig så tårögd.

Jag har nu min målbild klar för mig.

Titta och njut - Niina Svartberg och Skoj

valpsug

Jag har ett stort sug.

Sitter och tittar på Black Zone's hemsida hela tiden. De är så söta de små och jag vill inget annat än att snusa på dem och studera dem. Det ska bli så intressant att åka ned och titta lite på deras personligheter. Det borde ju bli mer och mer tydligt nu tycker jag.

Jag är eftertraktad

De klarar sig inte utan mig ;)

Igår fick jag förfrågan om att vara årsmötesordförande. Det är Holmsunds bk som helt enkelt inte klarar sig utan mig. Det känns så fint *ler*

Nej nej det är självklart inte alls så att de inte hittar någon annan som vill vara. Nej självklart inte. Det är inte heller så att det här är ett halmstrå de grabbar efter. *ler* Nej hur kan jag bara tro något sådant.

De behöver mig, de vill ha mig och bara mig. Självklart är det så att de tänkte på mig först innan de frågade andra.

Jag blev faktiskt, trots den något ironiska tonen, väldigt glad. Det brukar vara en trevlig tillställning med massor med god mat, trevliga sällskapslekar och drickbart. Kanske kan jag oxå hämta valp i samma veva. Det skulle ju vara super. Om det funkar så åtar jag mig jobbet. Alltså så att jag inte måste göra samma resa två helger i rad. Det känns lite jobbigt.

Black Zone's okände indian

Jag kan inte låta bli att sitta och dräggla över söta valpar. Jag vill ha dem alla! Det är så fina så fina och verkar vara så vilda så vilda.

Till helgen ska jag åka ned och träffa dem. Gissa om jag ser fram emot det. Jag vill inget annat än att sitta på golvet hos dem och se dem "in action". Se vem som gör vad och hur de interagerar med varandra.

Hade det varit en tibbevalp hade jag inte haft svårt alls att se vilken valp jag skulle vilja ha. Då skulle det vara den jobbigaste och tuffaste. Men det är ju bara för att det inte finns så mycket motor eller hur jag ska förklara. Så det måste finnas en massa tjurighet att jobba med. Men här vet jag inte om jag kan använda mitt valpöga. Det är ju något helt nytt och valpar med mycket motor.

Det ska bli så spännande. Tycker att dagarna snligar sig fram.

Inspiration

Med den här lilla som kommer hem till oss så har jag tänkt att jag ska försöka klickerträna till 100%. Det känns väldigt spännande. Har försökt mig på det förr men det har oftast slutat med någon slags blandning. Men nu ska jag vara förberedd. Sitter och läser gamla Canis tidningar. Hittade en från 2004 som handlade om grundfärdigheter. Det känns bra för nu vet jag vart jag ska börja.

Grudfärdigheterna är inte klara moment utan precis som ordet säger. Färdigeter som sedan kan utveckas och finslipas.

De här har jag tänkt ge mig i kast med:
Fokus, targeting, bakdelskontroll, sitt, utgångsposition, inkallning, gå och titta upp, ligg, stå, stanna kvar, doggie-zen, hålla fast, släppa, kryp, hopp, luktdiskriminering, följa spår, ta kontakt med person/figurant och skall.

Jag har planerat att träna upp bakdelskontrollen innan jag går in på sitt och framförallt, ligg och stå. Detta för att sedan kunna lära hunden (namndiskussionen fortsätter) att tänka bakåt i läggandet och ställandet. Har börjat om med Ixxi och det blir ett helt annat läggande om hon gör det "bakåt". Det kommer att se skitsnyggt ut på tävlingsplanerna.

Jag känner mig verkligen tokpeppad på det här och vill bara att det ska vara dags för hemkomst snart.

-17

Ja ha så var det kallt igen och jag känner mig som världens värsta matte som tycker att det vore bra med en och annan promenad...

Stoltdag

Vissa dagar är skitdagar då inget fungerar och vissa (som idag) stoltdagar. Lilla Lakrits svart som ett natt skuttar fram på trottoaren. Hon är lös och skuttar glatt lite framför mig. Det skäller till från huset med de två collisarna. Lilla Lakrits tittar på dem, gör sig resligare och leker lite med collien.

Det fina är att hon fortfarande går på trottoaren. Collisarna bor på andra sidan vägen och Ixxi vet att från trottoaren får en inte gå. Så hon leker lite på avstånd. Hon springer nedför backen och collien springer nedför sin gård. Som om de sprang brevid varandra. Hur fint är inte det.

Varje gång vi går förbi colliehuset och de är ute brukar Ixxi ge ifrån sig ett litet gnällande. Som om hon ville vara där med dem. Hon har aldrig hälsat eller varit i närheten av den här hundarna, vi går alltid på "fel" sida av vägen.

Idag var det en stolt matte som satte på kopplen och sakta vandrade hemmåt.

Det är tomt

Saknar mig gamla klubb.

Eftersom jag inte har något att träna med för tillfället har jag inte varit så sugen på att åka ut och säga hej på klubben här. Har varit på ett medlemsmöte en gång. Det är sådan skillnad att inte ha kurser eller att träffa andra hundägare med samma tänkt. Visst det bor hur många hundar som helst i mitt hus men de har ju bara sällskapshundar. Jag kan bli så arg ibland när jag möter dem. Hunden skäller längst ut i kopplet och beter sig. Det syns att den inte gillar situationen, är lite rädd. Men husse bara släpper fram hunden ännu mer, "de är så snälla" Min Ella är inte så snäll om det kommer en hund för nära hennes område. Då blir hon otrygg. Hon brukar alltid få "bo" bakom mig när vi möter hundar i trapphuset. Då skäller hon inte lika mycket och känner att jag har kontroll. Blir så frustrerad att jag inte kan säga något till han med den rädda hunden. Men det går ju inte att tränga sig på hur som helst och säga gör så här med din hund så blir den mer trygg. Skulle vilja att jag vågade men tror inte att det är bra för grannsämjan.

Därför saknar jag min gamla klubb. Där hade jag en roll och alla kände alla i stort sett. Jag hoppas att det kan bli så en dag på min nya klubb. Men då måste jag först ha en hund så att det känns värt att engagera sig. Även om jag lever efter tanken att ju fler hundägare som utbildar sig vid en brukshundklubb desto bättre kommer sammhället att acceptera hundar och hundägare. Så är det ett tungt arbete att engagera sig i en brukshundklubb. Det tar mycket tid och engagemang. För mig helt klart värt det om jag har en hund att träna och tävla med. Men utan det så känner jag ingen större motivation helt enkelt.

Saknar mig gamla klubb för att det är skönt med invanda roller. Men det kan oxå vara spännade med nytt. Jag håller på spännande med nytt. Kanske är det en utmaning jag behöver...

Kyla is not da shit

Om ni trodde att Tibetanska trasselsudds terriers skulle gilla kyla. Då har ni helt fel.

Jag föreställer mig att en vinter i Tibet inte är någon enkel kaka. Men mina små de tycker att -10 är för kallt. De går ut men de plågar sig genom en promenad, hoppandes på tre tassar eller i världens fart så att vi fortare kommer hem. Hur roligt är det att vara ute då på en skala? Det är ju för deras skull jag drar på mig täckisarna och varma jackan. Jag fryser inte...

Nåväl. De gillar inte kyla. Så igår när det äntligen var lite varmt bara -6 så bestämde jag mig för att ta en långprommenad. Ella har varit galet sprallig hela dagen. Plockat fram den ena leksaken efter den andra. Jag skulle vilja säga till henne. "passa på när vi är ute". Men det går ju inte för det är såå kaaalllt! Det ser verkligen ut som att blicken hennes säger "Men matte ska vi verkligen vara ute i det här vädret, hump" Nåja igår fick de en skön lång promenad. Hundarna var glada, jag var glad och när vi kom hem var vi alla väldigt nöjda. Nu hoppas jag på fler dagar runt -5.

Vad ska du heta

Vi har en kraftig diskussion här hemma. Det gäller hundnamn. Vad ska den lilla heta när hon kommer hem till oss. Vi har två olika linjer och kan inte riktigt enas. Jag gillar kort och direkt. Ella & Ixxi enkla och korta namn. Vill inte att det ska vara för krångligt att säga.

1. Poyol

2. Boo

Vilket som är mitt förslag är inte så svårt att lista ut. Det kortare så klart. Det är boo som i det amerikanska uttrycket my boo. Tycker det är superfint och smart av mig att komma på. Förslag ett har jag inte direkt något att säga om. Det är helt ok men det är svårt att säga. Det klingar inte riktigt lätt i munnen på mig. Annars är det helt ok.

Vi kan inte riktigt komma överrens i den här frågan.

dumma matte

Ixxi äter nu tablett var annan dag och magen har hållit sig i styr under tiden. Jag är inte någon bra matte när jag har sjuk hund. Jag oroar mig och oron blir till frustration som jag utan att tänka på det pyser över till hundarna. Inte så att jag medvetet blir arg på dem utan bara det att min oro skapar en otryggare matte. Jag har sämre tålamod och frustrationen ligger och gror under ytan.

Nu när Ixxi fått vara "frisk" (frisk vet jag inte men bra i alla fall) så har jag hittat tillbaka till mitt vanliga trygga jag. Det har resulterat i tryggare hundar som inte skäller på andra hundar. Annat än inne i trapphuset. Men även det har minskat. De märker att jag kan hantera situationen nu. Det känner sig trygga med mig och att de inte behöver bry sig om andra hundar. Ett tag var Ella helt galet olik sig. Skällde på alla hundar vi mötte. Hon som brukar gå lös och bara passera andra hundar. Jag har lärt henne att "så länge du inte bryr dig bryr dom sig inte" Det har funkat så länge matte varit trygg. Men så med en otrygg matte kommer den otrygga hunden tillbaka. Tänk vad mycket de speglar oss de vackra små. Skönt för henne att jag hittat tillbaka igen.

Jag har kommit så långt nu att jag bestämt mig. Om Ixxi inte blir bra efter en så här lång period av antibiotika så kommer hon att få somna in. Kanske är det den vissheten, beslutet som gör mig trygg igen. Att jag vet vad jag vill. Självklart kommer jag att kämpa men det går inte att kämpa bara för kämpandets skull. Jag måste sätta hunden främst och inte mig. Vad mår hon bättre av?

Ja och så till något mer positivt. Mest troligt kommer jag att få träffa valpkullens pappa. Har precis mejlat. Om det går vägen så kommer jag att få träffa honom och valparna när de är lite över fyra veckor. Enligt uppfödaren så är det valpar med high drive så att säga. Svårt att översätta det där ordet. Arbetsglädje, motor, tja det finns massor med ord helt enkelt. Jag känner hur peppen växer och jag har börjat förkovra mig i klickerträning igen. Det var ett tag sedan jag hade valp och de två senaste har jag försökt att träna bara med klicker men det blir tillslut en god blandning. Den här gången ska jag försöka vara duktigare med klickern. Eller rättaresag jag ska försöka börja träna in grundkunskaper det första jag gör i stället för att som tidigare börja direkt på momenten. Så just nu sitter jag och läser allt jag kan komma över om grundkunskaper. Bläddrar i Canis och surfar för att skaffa mig så mycket info som möjligt. Det är bättre att vara rejält förberedd...

Vad länge sedan det var jag hade valp! Ixxi är ju hela fem år... så spännande det ska bli!

God fortsättning

Hemma igen. Hundarna pustar ut, hoppar upp i soffan och gör sig hemmastadda. Det är lite jobbigt att vara borta då det är strikt soff-förbud. Det är bara våra soffor som är ok. Nå ja de har fått mysa och varit ute och busat. De har hjälpt till att öppna julklappar och gått långpromenader. Ixxi är fortfarande stabil i magen och äter nu tablett bara varannan dag.

Hundarna älskar att vara borta, att få så mycket uppmärksamhet. Men de verkar uppskatta att komma hem ännu mer. Det tog bara fem minuter så låg Ixxi och snarkade.

Vad mer, jo ytterligare ett steg har tagits i valpriktningen. Det är nästan så att jag vågar hoppas nu. De är födda och det blev7 valpar och av dem 3 tikar. Alla merl, två blue och en red. Jag är superglad att alla blev merl så att jag inte behöver tänka på färg. Nu kan jag gladeligen överlämna åt kunnigare att bestämma. Ska åka ned och titta på dem efter nyår och då blir det väl klart till 100 om en liten dam flyttar hit upp eller inte. Så spännande!

Titta på valparna, och sukta som jag, här Black Zone.

Roligt

För att Ixxi inte ska förgås av tristess och bara sova bort sina dagar hade vi lite rolig apportering igår. Det är sånt som hon mer än gärna gör utan att få godis. Plus att hon har lättare att fokusera om hon inte får gotta. Jag plockade allt konstigt jag hittade på bordet som hon skulle ta i munnen och inget var svårt eller jobbigt. Det allra svåraste vara väl att plocka upp min mobil från golvet utan att "leka" med den. Hon vill gärna rulla runt i munnen tills hon hittar ett bra grepp. Det är en hopfällbar mobil jag har så den är lite hal. Men när hon förstått att hon inte fick tjollra med den i munnen gick det mycket bättre. Hon plockade upp och lämnade den hos mig. Med stor glädje och entusiasm. Jag älskar att se henne så glad!

Tjuvträning

Trotsade magbekymren för att Ixxi och jag skulle få det lite roligt. Brukar gå och möta husse vid hans jobb när han jobbar sent. Där finns en stor och fin parkering så jag passade på att träna lite linförighet. Ixxis favorit moment. Gissa om hon blev lycklig den lilla svarta. Försökte att gå längre sträckor bra så att hon inte skulle få så mycket godis.

Både hon och jag njöt av att äntligen få göra något. Kanske kan det bli till en rutin att vi tränar lite på måndagskvällarna. Får se hur hennes mage håller för det.

onsdag

Här går det upp och ned. Ixxis mage eller tarm har inte klarat pressen. Har pratat med veterinären och nu ska hon få en till kur antibiotika. Den här gången ska hon äta 2 tabletter om dagen i tio dagar och sedan en tablett varannan dag i kanske två månader.

Lilla lilla gumman.

Men jag måste säga att hon är trots detta pigg och glad. Hon är den sötaste lilla tibben i världen som alltid.

De tycker dock båda att det är på tok för kallt ute. Att jag ens kan överväga att ta med dem på promenad vekar vara obegripligt för dem. De huttrar och hoppar omkring på tre ben. Det är bara sååå synd om dem som har en matte som vill att de ska komma ut och röra på sig lite...

Colon info

Det är som att varje dag skiftar från hopp till förtvivlan. Förra veckan hittade Ixxi något att äta ute. Det måste ha varit så för hennes mage brakade ihop och hon blev lös. Men efter några dagars fasta och lite mindre portioner mat så verkar den ha stabiliserat sig. Trodde inte att den skulle orka återhämta sig faktiskt. Men en får aldrig ge upp!

Till jul får vi byta till vanliga maten igen. Men då jag inser att vi har ganska mycket kvar av 15 kilos säcken specialfoder så får hon äta det så länge som möjligt. Det måste ju vara bra för magen att få lugn och ro.

Sitter och spanar på Black Zones hemsida för rapporter och nu verkar det som att Billie är dräktig. Nu håller jag bara en tumme för att det blir många valpar så att en kanske hittar hem till oss.

Nu har tio dagar gått

Tio dagar utan medicin har gått. Ixxi har hållit sig bra i magen. Börjar få tillbaka livsgnistan. Pälsen har börjat blänka lite igen. Hon vill göra saker. Har börjat gå långpromenader.

Tio dagar utan medicin innebär samtal med veterinär. Med halsen i en grop ringer jag dit. Får prata med min trevliga veterinär. Han säger det jag vill höra. Det verkar bra. Det låter fint att hon svarat så bra på medicinen. Ixxi ska få äta specialmat en månad till sedan så kanske jag kan byta tillbaka till det gamla vanliga. Under den här månaden får hon inte äta något annat. Frågade om köttbulledoftande mat. Men det tyckte inte veterinären. "Ge hennes mage lugn och ro att läka." Då gör jag det. En månad hit eller dit gör ju inte så mycket. För efter det så kanske jag i alla fall kan ge godmaten som godis. Godmaten smakar fisk. Mumms säger svarta hunden.

Oroliga matte känner ändå att vintern är rätt tid att ha en hund på konvalescents. Oroliga matte pustar ut och känner att lugnet börjar ta över och oron försvinna.

Saker som gör en matte glad!

1. Två långpromenader på över två timmar vardera och Ixxi är inte trött. Vid 20 minuters rundan idag fanns det fortfarande spring i benen.

2. Att försöket gick vägen. Plockade fram en näve mat och en klicker. Tänkte nu ska vi få till ett bättre läggande. Ett som går bakåt inte pladask framåt. Backa träningen har gett fina resultat där. Försöket var om magen skulle hålla. Nervöspromenad dagen efter, men se nummer två såg fortfarande bra ut.

3. Höljudda snarkningar och en hund som sover på rygg. Det betyder avslappning och alltså inte smärta någon stans.

4. Ella som smakar kaffet när jag säger att hon får. Tror aldrig att hon gjort det förr. Hon brukar bara vända sig bort. Men idag... det hängde kaffe i skägget till och med. Hahah. Kanske inte det bästa för hennes mage dock. Men det var så lite..

5. Att inte ha oro i kroppen längre. Oron går lätt ut över hundarna, dvs jag låter hårdare än jag menar och ler inte mot dem lika ofta som jag brukar. Glad matte likamed glada hundar.

På mådag är det dags att kontakta veterinären och höra vad de har att säga. Visst kanske det blir platt fall igen. Men jag känner ändå att Ixxi är påväg tillbaka. Nu ska vi bara lära oss vart gränserna går. Hur mycket mer mat per dag kan jag ge, vid träningen. Hur många långpromenader per vecka går bra osv. Promenaderna löser nog sig själv så länge hon får behålla maten. Då handlar det ju kanske mer om kondition. Det är värre med träningen. Hur mycket kommer hon att klara av. Blir det en näve mat per dag så måste jag träna så att jag bara får lyckade övningar. En utmaning som jag gärna antar.

Sover knasigt

Inte konstigt att hon får ont i nacken när hon ligger och sover på detta viset. Det är helt allvarligt hon låg så här under en längre period. Hon är alltså inte som det ser ut på bilden påväg ned ur fåtöljen. Nej nej hon ligger och sover...

Utan medicin

Nu har Ixxi varit utan antibiotika sedan i torsdags. Magen håller fortfarande ihop och hon känns pigg. Nästa måndag ska jag återkomma till veterinären så då får vi se vad de säger. Då ska jag ha alla mina frågor redo så att jag får veta så mycket som möjligt om hennes tillstånd. För tillfället känns allt lite löst hängande.

Har varit ned till Karlstad och hälsat på mina systrar. På vägen ned besökte jag kennel Black Zone. Den yngre tiken är parad och om allt går vägen ska hon ha valpar i december. Det känns väldigt spännande. Billie är en amerikansk import och hon ser mer ut som en BC än en aussie. Liten i kroppen och svat/vit.

Det är alltid svårt att göra bedömningar av andras hundar när en bara träffar dem en kort kort stund. Både för att jag lätt jämför med mina hundar som är av en helt annan ras. Oxå för att jag inte vet så mycket. Men det jag fick se gillade jag. Hon hälsade på oss tog kontakt utan någon som helst tvekan. Men hon var inte på, vilket kan betyda god fostran för det är mycket i den hunden. Nåja, vi tittade lite på ljudkänslighet. Något som jag är lite extra uppmärksam på då jag har en hund som är ljudkänslig och vet vad det innebär. Hon visade inte minsta tecken på att det skulle vara obehagligt. Jag kampade lite med henne och det var väl där hennes rätta jag kom fram. Hon var helt fixerad vid leksaker och det syntes tydligt att hon har valllinjer. För hon letade betydligt mer med ögonen än nosen när jag gömde leksaken. Uppfödaren berättade att hon inte kunde visa några leksaker före om hon skulle träna uppletade för då "eyeade" hon dem och letade med ögonen. Det tåls att tänka på. Men hon sa att hon är en klippa i sökskogen som tycker att sökrullen i sig är nog belöning.

Själv kände jag när jag såg henne att jag skulle tycka om den typen av hund. Hon var mjuk och ivrig, förig och väldigt föremålsintresserad. En hund som jag inte skulle vilja ha haft som min första hund, men som jag känner att jag nu skulle kunna göra till en väldigt, väldigt bra tävlingshund. Plus en god vän och livskamrat. Jag blev som ni kanske förstår ganska peppad och har sakta men säkert börjat hoppas på att det blir valpar.

Väntar och ser

Nu är det bara några dagar kvar av medicineringen. Jag håller en tumme för att magen ska klara sig nu.

Jag tror att det som varit jobbigast i allt detta är att inse att vi nog inte kommer att kunna träna för att ta SLCH som jag planerat. Den här lilla krabaten har haft alla möjligheter till det. Hon är lättlärd och älskar att träna. Men det krävs lite extra motivation och det brukar då hjälpa med korv eller köttbullar. Nu kanske hon inte kan äta sånt utan bara specialfodret. Visst fodret fungerar fint att ha som gotta när vi tränar inne och i störningsfri miljö. Men när vi kommer ut behövs det lite mer. Det behövs så att hon klarar av miljön, hon är trots allt lite miljökänslig. Men med gott godis i åtanken så går det mesta. Det är bara höga ljud som stör för mycket. Det behövs som motivation för att ligga och sitta i blött gräs osv. Men men... än är ju inte det här helt klart och jag läste på nätet om hundar som blivit helt friska. Så det är bara att vänta och se.

Tom

Efter att veterinären ringt igår och efter lite letande på internet. Det gav dock inget större resultat. Så har jag och Ixxi legat sked i soffan hela kvällen. Jag vet inte vad jag ska känna. Jag känner mig bara tom och orkeslös för tillfället. Vill inte att de ska ringa och säga att jag kan jobba. Vill helst inte stiga upp ur sägen. Det kändes så bra med medicinen, att den gav resultat. Nu känns det som att jag inte vet något alls längre. Hon kan bli "frisk" men vi kanske inte kan göra det vi brukar göra. Träna och tävla. Hon kanske måste ha väldigt precisa matdoser och på precisa tider så att tarmkulturen håller sig igång. Inga utsvävningar med andra ord. Men magen kan ju lika gärna klappa ihop oxå tja eller tarmen.

Jag tycker verkligen inte om att inte veta. All min kraft, ork och energi bara försvinner bort. Den som jag skulle behöva till annat. Den finns inte längre.

Nu vet vi

Idag fick jag äntligen svaret från veterinären. Hon lider av en kronisk tjocktarmsinflammation. För tillfället vet jag inte så mycket mer än det. Veterinären blev glad då hon svarade så bra på antibiotikan så han ville helt klart att hon skulle gå färdigt den kuren. Sedan skulle vi höra av oss när hon ätit mat i tio dagar utan antibiotika.

Känns lite som att vänta och se.

Men stackarn, tänk om hon hade visat lite mer symtom tidigare då hade det hela kanske inte behövt bli kroniskt. Men hon har ju tidigare alltid blivit bra av lite ris och fasta. Då är det inte så lätt att veta. Nåja jag ska inte gräma mig för nu vet vi i alla fall...

Fleximassaker

I vår familj tycker vi att ett flexikoppel används bäst på det här sättet.


Det är utan tvekan den roligaste leksaken och jag måste erkänna att även jag njuter av denna massaker.

Ellich

Sleeping beauty

Tungan som hänger ut, frambenen i "Mr Burns ställning" och magen blottad. Detta enbart så att gosesjuka mattar kan få möjlighet att gosa hur mycket som de vill.

En strimma ljus

En liten insats är kanske att vänta sig.

Sedan i torsdags har Ixxi varit bra i magen. Det var väl laxermedlen som gjorde susen. Nä inte vet jag. Men hon har i alla fall varit bra sedan den dagen. Det har med i dag gått hela fem dagar då hon fått behålla sin mat och bearbeta den i normaltakt. Det här har så klart resulterat i en mycket piggare Ixxi. Hon leker lite smått med Ella när vi är ute och kommer springades mot mig när jag ropar in dem. Det är härligt att se henne springa i full karriär. En tibbe som bara lufsar fram är ingen tibbe... eller inte i mina ögon i alla fall. De ska tokspringa och busa.

Av veterinären fick vi oxå ett recept på antibiotika. Ixxi ska äta två tabletter dagligen. Jag måste säga att det känns skönt för mig att ha en uppgift i allt detta. Jag tar den på största allvar. Men det kan jag inte säga att Ixxi gör. Eller jo men på sitt sätt. Hennes allvar innebär att inte svälja tabletterna. Jag förstår inte hur den där lilla tungan kan jobba så mycket för att tabletten inte ska trilla den i halsen. Jag förstår henne. För jag skulle nog inte heller gilla det om någon gjorde så med mig. Men lilla gumman det är för ditt eget bästa.

Nåja hon är i alla fall så pass godtrogen att hon inte har förknippat tabletterna med mig eller något annat. Varför skulle hon, hon vet ju att hon kan spotta ut dem. Nåja efter första spottet brukar de gå ned.

Jag väntar nervös på provresultaten.

Fredag

Igår var Ixxi inlagd och nu går vi här och väntar på resultatet. Hon har fått antibiotika för att se om magen blir bättre av det. Han vågade inte ge det tidigare då magen reagerar på allt som är nytt. Men nu får vi se. Just nu skiter jag i om det blir lite rörigt i magen på henne ett tag, bara det blir bättre sen.

För att trösta mig har jag lånat Kerstin Malms tre böcker på bibblan. För tillfället läser jag Hunden Människan Relationen. Det är en väldigt nyttig bok att läsa och jag skulle mer än gärna ha den i min bokhylla så att jag kan återkomma till den då och då. En riktig problemlösarbok, dessutom helt i min anda.

Fasta

Nu har förberedelserna tagit fart. Ixxi ska fasta i 36 timmar före ingreppet så nu blir det ingen mer mat förrän det hela är klart. Sedan ska hon få lite laxermedel så att det verkligen är tomt. Inte för att jag tror att det är något större problem. Det rinner ju bara ur henne för tillfället. Har varit upp två gånger i natt. Stackars lilla sötaste.

Ixxi min Ixxi

Efter en helg i schtaan, och andras ögon på min lilla hund inser jag nog att hon är lite sjukare än jag själv velat inse. Det jag insett är att hon ju inte är pigg, vilket så klart beror på att hon knappt får behålla någon mat. Hon har nu i en veckas tid haft problem att behålla maten. I vanliga fall brukar det gå över efter en dags fasta. I helgen fick hon fasta över en dag och nu när hon börjat äta igen så är hon fortfarande lös i magen. Det nya specialfodret fungerar inte längre.

Får vi inte något defenitivt svar av mag och tarm undersökningen så vet jag inte vad jag ska ta mig till för hennes mage fungerar helt tydligt inte längre. Jag orkar inte fatta jobbiga beslut!

Blodgivaren

Ixxi sitter på undersökningsbordet. Jag pratar med veterinären om allt som oroar mig. Samtidigt som djurskötaren tar blodprov. Ixxi sitter helt stilla och bryr sig inte om varken det ena eller det andra. Jag tänker inte mer på det. Håller inte ens i henne. Tills djurvårdaren säger "tänk om det var lika lätt att hantera alla hundar"

Då först slår det mig ju att hon faktiskt tagit blodprov på mitt lilla lakrtistroll. Det är inte mycket som skrämmer henne. Hon skulle vara prefekt som blodgivare.

Återbesöket

Nu har Ixxi varit och tagit sitt andra blodprov. Det här visade inget alls eller inga onormala värden i alla fall. Vilket ju känns väldigt skönt. Han bli ganska orolig förra gången, konstiga blodvärden är ju inte att leka med. Men men nu kan jag släppa det.

Men då hon varit dålig i magen en längre tid nu och det nya fodret inte verkar hjälpa. Hon får ett specialfoder för känsliga magar för tillfället, köpt hos veterinären. Det behövs så lite för att rubba balansen sedan tar det flera dagar att återställa den.

Här om dagen var det en kvinna som gav Ixxi en godis när vi var ute och gick. Jag han liksom inte med, var inte beredd helt enkelt. Har aldrig varit med om det förr... nåja hon fick en godis av kvinnan och sedan dagen därpå var magen ur balans igen.

Så för att se om det är något annat än bara en obalans ska de undersöka både mage och tarm. Det känns skönt, för jag tycker så synd om både henne och mig. Ixxi för att hon ju inte kan göra något kul, vi kan inte träna och eller gå långa promenader. Hon orkar helt enkelt inte de dagar då magen är i obalans.

Mig tycker jag synd om för att jag inte fått träna eller tävla, det som jag tycker är det allra roligaste med att ha hund, på väldigt länge.

Jag hoppas att det här ska ge resultat så att hon kan komma upp på fötter igen, den stackars lilla.

Lyckogråt

Små saker som får en att näst intill gråta av lycka.

1. Ixxi hoppade upp i sängen helt själv två gånger efter varandra.
Förklaring: Hon har ju som sagt varit dålig i nacken. Detta har resulterat i att hon varit stel och inte gjort så mycket själv. Varken hopp upp eller ned. Det har verkligen synts på henne att hon inte velat. Det har gjort ont eller stramat emot eller nåt. Men så idag, hoppeliskutt. Plötsligt så var hon bara där. Hon ser mycket piggare ut i stegen oxå.

2. Ixxi som galopperar med Ella.
Förklaring: Ixxi har inte varit det minsta intresserad av vad Ella gjort eller busat med den sista tiden. Men så i söndags så fick hon världens sprutt och bara sprang med Ella. Jag blev lite rädd och kopplade strax upp henne. Vill ju inte att hon ska ta ut sig.

3. Ixxi tar initiativ till lek
Förklaring: Allt har med smärta att göra. Ixxi har av förklarliga skäl inte velat busa, men nu så fick hon värsta ilet och försökte få igång Ella. Ella var dock svårflörtad.

På torsdag ska vi till veterinären för att ta blodprov igen, de ville ju att vi skulle komma tillbaka för att kolla att värdena ser bra ut. Då ska jag kolla upp lite extra ang det här med magen.

8 år

Grattis på födelsedagen Ellapella!

Ja ja

och vad blev resultatet av mina felsteg... jo dålig mage. Jag är så trött på att inte kunna göra något med Ixxi. Att bara gå och vänta på att hon ska bli bättre är så trist. Just nu har jag så mycket inspiration och vill så mycket.

Vem vet, magen kanske aldrig blir bra. Jag tror att jag har tappat hoppet. Men det blir ju faktiskt bättre och bättre. Det går bara så himla himla sakta och jag har inte världens bästa tålamod.

Kanske är det dags för en ny hund? Som sagt jag går i funderationer... men jag har inte bestämt mig än.

Tröttnar...

Nu orkar jag inte längre. Plockade fram lite mat till Ixxi och klickern till mig. Nu får det vara nog, det är så tråkigt att vara bara "vanlig" hundägare. Att inte kunna träna eller göra något alls. Så idag skiter jag i att Ixxis mage kanske reagerar på att den får för mycket mat.

Jag tog fram klickern och började träna på att backa. Bakdelsträning är aldrig fel och helt perfekt när en bara har ett vardagsrum att nyttja.

Först testar hon allt hon kan
Sedan när hon fått några klick börjar hon skälla
Hon testar ännu mer och skäller ännu mer
Så när hon börjar förstå vad hon ska göra då avtar skällningen

Efter bara tio klick hade jag en hund som gick ett till två steg bakåt. Ixxi som har så svårt för det där. Men se även svårigheter är till för att övervinnas.

i skogen igen

Tog en prommis i skogen idag letade mig iväg till Lomtjärn. Det ligger i stan men det är omöjligt att gå dit. Alltså det hade kanske tagit tjugo minuter eller en kvart att gå dit men det är bara bilvägar. Ibland förstår jag inte hur de tänkt. Nåväl jag hade Ixxi med mig oxå, tänkte att om hon går i sin egen takt kan det ju inte vara så farligt. Vi strulade på där längst stigarna det var härligt! Det är så trist att bara gå runt kvarteret.

Men så i morse kom det ett litet gnäll när hon skulle hoppa ned från soffan. Fast den här gången kom det när hon landade och det känns som en stor förbättring. Förr skrek och gnällde hon innan hon skulle hoppa ned, när hon böjde ned huvudet. Så sakta men säkert går det framåt.

Ixxi är ju en skrikare, haha. Alltså hon säger till om hon har ont. Det är ju inte alla hundar som gör det, men det gör Ixxi och med besked. Vilket gör det lite svårt att veta hur nacken egentligen mår. Men jag tänker att när hon slutar skrika för allt då är det bra igen.

För att underhålla mig har jag istället börjat rida. Jag har ju bara ridit oskolade kallblodstravare förut så det här är en utmaning för mig. Att hjälpa till med benen och inte bara med tömmarna nej just tyglar heter det. En gång i veckan träffar jag ett gäng tjejer runt 10 år och rider med dem. Det är hur trevligt som helst. Jag känner verkligen igen mig i deras sätt att vara. Jag kan hämta hennes sadel, jag kan göra det. Får jag rykta? osv. Så underbart sött och som sagt igenkänningsfaktorn är stor.

Det får ta tid

Efter all sjukdom, eller tja jag ska inte överdriva. Helt sjuka är de ju inte. Men vi kan inte göra så mycket mer än att träna in bus och trix. Husse har tex lärt Ella ett nytt bus. Han säger "Vem är boss?" och Ella går fint och ställer sig bredvid mig. Så sant som det är gjort.

Ixxi har varit bra i magen i två veckor nu vilket känns väldigt bra, men magen påverkar henne inte lika mycket som nackbekymren gör. Jag har börjat utöka promenaderna lite men vågar inte låta henne göra allt för mycket. Efter två dagar upp för trappan till vår våning så började hon gny lite. Det är verkligen bäbissteg.

Nåja allt detta har fått mig att börja tänka att det kanske är dags för mig att skaffa den riktiga tävlingshunden. Den som kan jag kan göra allt med bruks, lydnad, agility och vallning.

Har varit i kontakt med några uppfödare i närheten och jag har fastnat för den här. De har jag dock inte fått svar från än. (skickade mejlet idag) Men av vad jag läser på hemsidan och om hundarna så tycker jag det känns bra. Känns än så länge som en seriös bruksuppfödare.

Tant Ixxi

Ja det känns som att det enda jag skriver om är sjukdom och misär. Men för tillfället känns det så. Jag ha aldrig tidigare haft sjuka hundar. Eller tja om jag bortser från ett kraftigt höftledsfel, men det anser jag inte vara en sjuka utan snarare en defekt. Nåväl, jag kan i alla fall rapportera att vi idag har haft fyra dagar utan smärta i nacken. Jag har nog måste jag erkänna trott att det varit lindrigare och krävt för mycket av henne. Typ långa promenader och så. Den här veckan har hon bara fått gå runt kvarteret eller bostadsområdet och nu börjar det bli bättre. Inte en dag med pip eller gnäll. Det känns väldigt bra, snart kanske vi kan börja ta trapporna igen. Känns lite fånigt att ta hissen för en våning. Men jag ska låta henne vila från hopp och stötar en vecka till. Sedan börjar jag lite smått med längre promenader igen.

Ella har fått gå separata rundor för hon har blivit helt galen här hemma när hon inte får komma ut och röra på sig. Hon har fått följa med mig när jag varit ute och motionerat mig själv. Det gillade hon. Hon är så pigg och glad nu för tiden att jag har svårt att tänka att hon är åtta år snart. Sedan ser hon ju så pigg ut i jämförelse med den trötta och sjuka Ixxi, hon ser verkligen ut som en gamling mellan varven.

Så var det det här med magen och även den har hållit sig lugn. Kanske beror det på att vi nu går koppelrundor och att Ixxi inte hittar massa gojs att äta ute. Magen tål ju inget nytt då brakar det lös igen. Men nu har hon som sagt varit bra i över en vecka. Det känns väldigt väldigt bra

Men iförgår fick hon en konstig urinvägsinfektionsattack. Hon fick det återkommande när hon var liten, men det var länge sedan nu. Men så i onsdags så bara helt plötsligt, kiss kiss och åter kiss. Det var så synd om henne. Hon hade inte så ont som hon brukade ha men hon var konstant kissnödig. Tänkte att det kanske beror på att hon haft så ont i nacken att hon inte kommit åt att rengöra sig ordentligt. När vi vaknade på morgonen hade hon kissat säkert tio gånger. Stackars lilla gumman. Men efter en natt så gick det över.

Nu ligger hon och sover här i fotöljen brevid mig, tungan hänger utanför munnen och hon verkar vara nöjd.

Ännu bättre

Var förbi hos veterinären idag, ville ha ett intyg till tävlingen. Det visade sig att vår veterinär hade fått beskedet från Uppsala och de tyckte inte att det var något att bry sig om. Det kunde vara nåt som är bara just nu och då är det inget. Vi skulle komma tillbaka om en månad för att ta nytt blodprov.

Alltså jag har fått veta att hon är frisk men ändå är hon dålig i magen... trodde nog att jag skulle få något svar kring det. Men jag ska väl vara glad att hon är frisk i alla fall.

Bättre

Inatt har vi fått sova. Ixxi har inte haft ont, så att hon skrikigt, en enda gång. Jag säger som Skorpan- "Jag ser ljuset". Jag har gjort allt för att inte belasta hennes nacke, hon har till och med fått gå i sele så att jag inte skulle råka tvärdra i kopplet eller nåt. Kan ju lätt bli så när en har två som vimsar omkring.

Vi får se, hur länge vi håller i det här. Men veckan ut i alla fall, sedan får hon börja röra sig mer som hon vill. Dvs hoppa ned från soffan själv och så. Vill ju att det ska gå över så fort som möjligt.

Har inte fått veta något från Uppsala än.

Nacken

Stackars stackars Ixxi. Hon har så ont i nacken. På grund av hennes instabila mage ville veterinären inte ge henne något för den. Mest ont har hon när hon sovit/vilat en lång stund. Då rör hon sig säkert som om det inte fanns och det gör säkert tusans ont. Hon skriker högt som en liten gris och Ella tycker det är skitläbbigt. Vi fick rådet att vila bort smärtan alltså inga hopp och skutt och det blir till att ta hissen ned en våning varje gång vi ska gå ut. Känns lite latigt men vad ska en göra. Som tur var har hon inga som helst problem att gå. Det gör ont när hon sträcker huvudet nedåt. Jag tappade en godis på golven och det var väldigt jobbigt att ta upp den. Oj såont det gjorde. Till saken hör att hon är ganska känslig, hon skriker lätt för smärta eller för inget alls ibland. Det var liksom hennes grej när hon var liten. Så fort leken blev för våldsam eller nåt då skrek hon som om hon var på väg att dö. Det här är lite samma sak.

Men det är ju klart begränsande för henne. Det är ett som är säkert.

Vet rapport

Efter att jag förklarat symtomen så klämde och kände han på henne. Det visade sig att hon var lite öm i nacken. Det blev en röntgen som turligt nog inte visade något. Så det är väl någon liten sträckning eller nåt. Så nu är det sluthoppat på ett tag. Vila är beordrat av veterinären. Alltså ingen tävling.

Sedan till magen, de tog ett blodprov på henne för att göra någon slags bedömning. Alla de inre organen såg bra ut, sockervärdet oxå. Men hon hade lågt värde i de röda blodkropparna. Han skulle skicka testet vidare till Uppsala för analys. Det känns alltid lite läskigt. Men jag hoppas att det inte är någon fara. Han sa att det var vanligt hos djur att de har lågt värde i de rödablodkropparna. Tja jag förstod inte så mycket av det han sa men jag hoppas på ett bättre svar när resultaten från Uppsala kommer.

Ja så var det med det. Nu är det bara att vänta och se.

Havet igår

... eller Gläntan som den kallas i folkmun. Vi var här i sommras med P&L då var det förstås för att sola och bada. Igår när jag var där var det för att se mig omkring, för att jag och hundarna skulle få motionera på ett nytt ställe. Eller tja nytt för dem i alla fall. Det är otroligt vackert här och sandstranden är hur lång som helst. Hundarna blev lyckliga och så även jag. Det är något särskilt med havet på hösten. När det blåser och vågorna går.

I bakgrunden syns Haraholmen och hamnen.

Vilka färger! Skulle mer än gärna ha ett garn med dessa färger.

Tänk att det ska vara så svårt att titta på fotografen.

Mormors soffa -00

Imorgon

Äntligen kanske jag kommer att få lite klarhet i Ixxis mående. Ringde veterinären nyss, hon har haft ont i magen i helgen. Jag har varit orolig för att hon ätit något som gör ont. Men när jag ringde så trodde hon jag pratade med att det kunde vara gasbildning i tarmarna. När hundar varit dåliga i magen så som hon varit från och till sedan februari så kan de bli så. Men imorgon får jag klarhet och kanske ro oxå. Har varit orolig för henne ett tag nu och jag letar "fel". Här om dagen tyckte jag att hon haltade lite när hon legat och vilat. Tänkte diret på Pixie och blev så klart orolig. Vet inte om jag inbillade mig men jag ha inte sett det sedan dess... men som sagt förhoppningsvis får jag klarhet imorgon.

Degerberget

Idag letade vi oss fram till Degerberget. Tänkte att där kan det ju inte vara jägare som springer omkring och efter gårdagens tråk, eller i alla fall för hundarna. Vi tog en tripp till IKEA. Så var det inte mer än rätt att kompensera med en trevlig utflykt.


När vi kom hem och hundarna vilat ett tag så upptäckte jag att Ixxi haltade vid de första stegen efter vila. Inte bra, tänkte direkt på Pixie och hennes höftfel. Så på måndag kommer jag att ringa veterinären (IGEN) för att be om en röntgen på Ixxi. Vet inte vad som hänt, så fort hon blev helt min hund så är hon bara sjuk...

Formkontroll

Ja vi var alltså ut på klubben igår. De har öppna träningar på onsdagar och det var väldigt mycket folk. Jag kände mig lite nervös och vågade därför inte gå fram och prata med någon. Kände inte igen någon heller. Men jag har förstått att de har medlemsmöte första onsdagen varje månad, så vid nästa möte ska jag gå dit. Då kanske det är lättare.

Nåja, träningen då. Till en början kände det väldigt bra. Ixxi var pigg och följsam som vanligt. Glad att få komma ut och göra något. Men ganska fort så tappade hon ork och energi. Rutan som hon brukar älska, var bara rolig två gånger sedan åkte svansen ned och hon tappade allt. Ville inget mer. Jag blev frustrerad och bytte hund. Ella var pigg och glad och riktigt på alerten, men hon har ju å andra sidan bara gjort roliga saker under en väldigt lån tid. Krav funkar inte på henne. I alla fall inte under lydnadsträning. Vi latjade på lite med sånt som Ella kan och gör bra. Sedan bytte jag hund igen. Ville ju inte avsluta Ixxis träning som något tråkigt och jobbigt. Så jag bestämmer mig för att plocka fram apporten och avslutar med lite apporteringsträning. Det är i alla fall nåt som Ixxi verkligen gillar.

Använder mig av en ganska stor och tung apport för att minska tuggandet. Nu för tiden tuggar hon bara vid ingången och den tycker hon är väldigt svår. Vilket resulterar i att den inte blir särskilt bra. Måste klura på det där. Träna på ingångar med apport i munnen. Kanske lite fotträning med apporten i munnen där jag bara flyttar efter så att hon får göra ingångar gång på gång. För gör jag det statiskt, dvs hon får stå/sitta med apporten och att jag sedan kallar in henne så blir apporteringen så. Hon springer ut till den sätter sig och väntar på att jag ska ropa. DET är ju inte särskilt bra. Så det får bli någon slags kompromiss. Sedan tog jag fram metallen och tränade lite på gripande av den, och hon höll den bättre än på väldigt länge.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det vi måste träna efter detta ganska långa uppehåll är uthållighet. Sedan så klart tiomässigt utförande men uthålligheten är viktigtast. Där märker jag att mycket försvunnit. Hon orkar helt enkelt inte lika mycket och själva träningen i sig är inte lika rolig. Hon tappade lätt fokus igår och blev lätt störd så kanske koncentration är ett bättre ord.

Men det bästa med kvällens utflykt var att jag tyckte det kändes bra, lovande och roligt igen. Så nu ska vi lägga ned massor med tid de här två veckorna innan tävlingen så att vi kanske kan klara det.

Ut på klubben

Ikväll ska vi åka ut till vår nya klubb. Det blir första gången. Jag har inte varit där på grund av att Ixxi varit dålig. Det är ju inte allt för roligt att träna med en hund som inte är pigg. Men nu känns hon mycket piggare och jag känner hur livet återvänder till oss båda. Så ikväll smäller det. Nu ska jag testa formen, känns det bra blir det tävling nästa söndag.

Vårsol och höjdskräck

Promenad på Fårön idag. Gick upp till lilla fåröberget och hundarna verkligen gillar att hoppa och skutta över och mellan stenarna. Själv tycker jag det är lite jobbigt då jag är något höjdrädd. När de går lite för nära kanten så måste jag titta bort. Huga.

Ixxi börjar bli piggare, sprang lite helt av sig själv idag. Det var länge sedan hon gjode det. Visst hon har sprungit mot mig för att jag ropat. Men så där bara för glädjen att springa. Som Ella gör hela tiden. Det gjode Ixxi för första gången på länge. Kanske vågar jag hoppas på att vi kan tävla i slutet på sept. Har ju anmält oss... men men jag tänker inte ställa upp om hon är hängig. Vill inte skapa samma relation till henne som jag har till Ella så är hon inte hundra kommer jag att avstå.

Men glädjen jag kände när jag såg henne springa... den går inte av för hackor.

Sedan fick Ella världens togbusil när vi kom ned till en liten sandstrand. Hon försökte göra allt för att Ixxi skulle leka med henne men det gick inte. Hon sprang runt och försökte knuffa i luften för hon ville inte göra Ixxi illa. La sig ned i busläge och skällde och morrade. Inget hjälpte och Ixxi tyckte nog att hon var lite allmänt jobbig. Med tanke på hur de beteer sig skulle en lätt kunna tro att Ella är den som är tre år yngre.

Bättre

Jo Ellas "träningsverk" eller vad det nu var försvann efter några timmar liggandes helt stilla inlindad i en filt. Hon tyckte det var hur mysigt som helst, somnade och när hon vaknade var allt som vanligt igen. Svansen viftade och öronen var riktade framåt. Men då jag inte ville att det skulle bli värre fick hon vila hela dagen. Alltså inga långpromenader. Trots att hon var hur pigg som helst och tyckte att vi gott kunde ha gått en timme eller längre. Ella har så mycket spring i benen.

Jag har anmält Ixxi och mig till en tävling nu i september. Men jag är tveksam till den. Hon är inte så pigg. Alltså hon är pigg men det där lilla extra saknas. Det kan ju vara så att det beror på magen. Den är fortfarande inte helt ok. Jag provar nu en vecka till med fiberhavregryn och ger inte det resultat så ringer jag veterinären igen. Stackars lilla Lakrtis...

Träningsvärk

Har än en gång ringt till veterinären. Tycker att mina hundar inte är annat än sjuka för tillfället. Efter frukost och promenad så började Ella helt plötsligt att skaka och gäspa. Efter en timme ringde jag veterinären och kollade tempen på henne. Ingen feber. De trodde att hon har ont någon stans och det kan jag nog förstå. I söndags var vi och klättrade i berg. De har ju inte dålig kondis på något sätt, men jag kan tänka mig att hon har lite ont i ryggmusklerna som helt enkelt fick jobba lite mer än vanligt. Jag har oxå träningsverk, fast i låren. Det var mycket uppför och höga hopp. Ella har ju lite svårt för att ta det lugnt oxå så hon sprang dubbelt så mycket och hittade egna små skrevor att undersöka och hoppa över. Ixxi var lite mer balanserad och gick där vi gick, letade enkla vägar och arbetade inte ihjäl sig. Dessutom tyckte hon att det var lite läskigt när det skulle hoppas från allt för höga stenar eller när det var för smalt det hon skulle hoppa till. Ella älskade det!

Men idag får hon som sagt betala för det roliga. Märkte lite igår att hon var stel, ville inte hoppa från soffan och så. Men att det skulle bli så här illa. Lilla gumman.

Nu har hon slappnat av och ligger inlindad i en fleecepläd för att bli ordentligt varm.

Dagens tre

Dagens roliga
Träffade en granne i trapphuset. Hon hälsade så glatt på hundarna och berättade att hon hade en drever. Efter att Ellapratat lite och skuttat omkring som hon gör när hon hälsar frågar kvinnan: Visst är det lite valp i den här? Hehe, hur roligt som helst Ella blir trots allt åtta i oktober.

Dagens trista
Ixxi är lite bättre, hon verkar inte må illa. Dvs hon kan hålla sig tills vi kommer ut. Men koncistensen har mycket att önska. Men som sagt det är ju en fördel att hon inte har akuta besvär. Ska ge det här fodret tills det är slut sedan ska jag ringa till vet igen.

Dagens trista II
Har hittat en knöl på Ella, precis brevid en av hennes "tissar". Kan vara någon slags juvertumör eller nåt. *orolig* Ska ringa om det på måndag. Känns som att inte inte ger något nu, en fredagseftermiddag.

Det märks att de börjar bli gamla, eller tja i alla fall på sjukdomssidan.

Skit nytt

Tänk vilka konstiga saker som kan göra en glad ibland. Igår kväll bajsade Ixxi ute (!?) för första gången på två veckor! Jag blev så lycklig att jag genast gav en rapport till sambon som förde in det på brakontot. Det innebär att jag kan slappna av och sova gott om nätterna. Plus att Ixxis mage fungerar som den ska.

I och med detta så känner jag att jag kan börja träna lite smått igen. Dock inte med något annat godis än maten. Vill inte äventyra något. Men hon gillar det dyra och då funkar det ju som godis oxå. Bävar för vad en stor säck kan kosta. Fick nämligen rekomendationen att om den lilla påsen fugerar ge henne en stor säck så att magen verkligen hinner lugna ned sig och sedan övergå till det vanliga fodret. Antagligen har hennes mage kommit i någon slags obalans som måste ställas till rätta. Funkar det med foder så är det ju en billig och lätt lösning i jämförelse med om hon varit allergisk eller någon "allvarligare" magsjukdom. Så det är väl bara att bita ihop.

Blev glad när jag såg att min favorit djurvårdare jobbade på veterinärstationen. Känns tryggt att ha någon från Umeå som känner till en och så.

Magbekymmer

Nu har jag ringt veterinären och hon tyckte jag skulle avmaska Ixxi först för att se om det kan vara det. Tydligen är det så att maksakr och sånt "aktiveras" under dräktighet. Hon är dock avmaskad före hon fick valparna men som sagt kanske lika bra att göra det. Sedan fick jag rådet att köpa Hill's antar jag att det är för känsliga magar. Så nu ska jag iväg till apoteket för att köpa lite avmaskningsmedel så får vi se om det här ger med sig.

Jag börjar bli lite smått orolig nu, då hon aldrig förr varit dålig i magen och nu är hon det nästan hela tiden. Sedan februari då hon kom hem har hon varit dålig två ordentliga gånger och sedan lite från och till undertiden. Men jag är inte helt orolig då hennes allmänna hälsotillstånd inte alls är nedsatt på något sätt. Hon är helt som vanligt, positiv och glad. Men som sagt jag kan ju inte träna henne eller göra något väldigt ansträngande då hon inte behåller maten eller under korta tider bara äter ris. Det ger inte mycket energi. Nåja jag hoppas att den här soppan snart är löst.

Veterinären ute på Djurkliniken var i alla fall väldigt trevlig och jag fick ett gott bemötande där det känns ju alltid bra.

Söta lilla lakrits

Idag är det torsdag och Ixxi har äntligen blivit fin. Det har varit mycket ivägen, flytt, besök som avbutit varandra, bröllop, "möhippor" och dåliga magar. Men nu är Ixxi söt som sötlakrits igen.

Hon har ett ordentligt löp plus att hon varit dålig i magen. Ända sedan den andra valpkullen har hennes mage blivit väldigt känslig och för minsta lilla blir hon dålig i magen. Vilket vi andra inte tycker är så himla kul. För det verkar som att det bara vrider om i magen och sedan så är det försent. Hur kul är det när det kommer på pappas vardagsrumsmatta, eller jag vaknar för att det luktar rejält illa... inte alls särskilt kul. Så vi har inte hunnit med att träna så mycket som jag velat och snart är det dags för utställning här i Piteå. Det bara måste vi träna för, så att vi kanske har en rimlig chans i alla fall.