Planerar inför framtiden

Julen har nu passerat och snart är det dags för ett nytt år. Jag sitter framför datorn och planerar kommande år. Vilka moment som måste tränas på och vad som kan göras inne och ute. För att få lite struktur på det hela har jag gjort en priolista för inne och ute.

Strax före jul gjorde vi ett stort genombrott i framförgåendet. Det har vi tragglat på alla möjliga olika sätt, med target och utan target. Men koppel och utan koppel. Mest har jag fokuserat på att gå. Det har varit svårt att få till en rak och fin gång framåt utan att ta till spring. Men så strax före jul så var det som att poletten trillade ned och Pep gjorde väldigt fina framför. Han gick lugnt och fint och rakt ut. Jag var så lycklig att det inte går att begripa. Vissa saker är så lätt att lära in och andra har verkligen tagit tid. Det som tagit tid har verkligen pendlat upp och ned och fram och tillbaka. Jag har kommit hem från träningen och nästan funderat på att skippa brukset för att jag aldrig kommer att få till det där sabla momentet. Men så helt plötsligt så går det bara hur fint som helst. Det är sånt som gör allt slit värt det.

Nu brottas jag på samma sätt med inkallningen med ställande. Jag har provat lite olika metoder. Började med spontana stå framför mig både i gång och språng. Inga problem. Så har vi tränat på inkallning från lika positioner, inga problem. Började sedan att sätta ihop dem med en leksak bakom för att få honom att tänka bakåt. Hehe det gick bra ett träningstillfälle och då såg det riktigt bra ut. Knälås och tvärnit. Men så andra träningstillfället så vägrade han ens att komma mot mig. Det såg ut som att han tänkte "varför ska jag komma när jag ändå ska få den sen" Det spelade ingen roll hur mycket jag ropade och tjoade han satt som sten. Sedan ville han inte komma på vanlig inkallning heller, utan leksak. Voj voj. Där fick mina grå celler motstånd och jag la ned träningen för en tankepaus från matten. Jag har tänkt och tänkt men inte kommit vidare. Nu måste jag ta tag i det hela igen.

En annan tankebrottning har vi över vittringsapporteringen. Började med den inne för att det skulle vara lugnt. Vid första försöket var näsan påkopplad och Pep tog helt rätt och arbetade precis så som jag ville. Men så när han gjort första så kopplade han på autopiloten och började visa upp alla beteenden han har i sin repertoar. Det var allt från bakåtkryp till hopp sitt. Jag hade väldigt roligt och Pep var helt galet på. Men någon mer vittring blev det inte den gången. Han blir väldigt lätt övermotiverad vid träning så att få honom i rätt känsla inför vittringen känns som en utmaning.

Inneträning
Vittrings diskriminering
Fjärrdirigering - finputsning
Sättande under gång - finputs

Uteträning
Inkallning med stå i alla varianter och variationer
Rutan - finputs
Sittande i grupp

Förvirrat

Dagens mest förvirrade träningspass på länge. Började med lite vittring men han bara skruvade upp sig mer och mer så det var ingen bra plan. Tillslut ingen näsa alls på utan han bara plockade pinne efter pinne. Plockade en tittade på mig och så plockade han nästa. Jag reviderade min plan och tänkte att det nog är lättare att träna något han kan. Men Peppens hjärna hade redan kokat över. Han erbjöd massor med saker på superkort tid. Det i hela det här virrvarret var att han erbjöd bakåtkryp utan att ens tänka sig för.

Det var längesedan jag hade en så het aussie. Han var helt galet på och ville bara göra mer och mer och hans huvud gick på högvarv. Inget blev helt bra för att han ville inte sluta erbjuda fel saker. Det fanns ingen gnutta koncentration. Men kul hade vi både han och jag. Ett litet energi pass.

Jag måste ta och göra en plan så att jag vet vart jag är och vart jag ska. Känner mig allmänt förvirrad för tillfället. Kanske är det det som avspeglar sig i galna hundens galna glädje.

Över för den här gången

Så var en vecka av gnällande över. Det går bättre och bättre. Det har så klart varit jobbigt men om jag jämför med förra gången så var det mycket bättre nu. Kortare period av gnäll och lättare att styra. Tre dagar var riktigt jobbiga för då gick hon omkring här och visade upp sig. Smörade som bara den för sin lillebror. Bläää! Men hon har inte riktigt hajjat hur det går till, Ella tyckte att hon skulle rida på Pep och inte tvärt om... som tur var har inte polletten trillat ned.

Annars går det framåt. Blev inte så mycket tränat de dagarna det var som allra värst. Inte för att Pep inte skulle ha klarat av det utan för att mitt tålamod redan tagit slut. Jag skulle inte klarat av något bakslag i träningen. Och bakslag blir det ju alltid.

Dock undrar jag ibland över hur snabbt Pep går framåt. När ska bakslagen komma? I lördags hade vi ett riktigt bra pass. Bara -10 grader ute och solsken. Jag har precis börjat träna på inkallning med ställande. Har introducerat lite belöning bakom för att se hur han greppar det. Passade på att träna lite stadga i stået oxå. Att stå kvar med roligaste kongen liggandes bakom var inte lätt. Men tillslut gick det och då kunde jag börja ropa och sedan säga varsågod. Gjorde det vid ett träningspass inne och sedan plockade jag ut det. Ute blev det mer som en inkallning, jag gick längre bort och ropade hit. När jag sa varsågod så tvärnitade Pep med världens finaste knälås, stannade och stod helt stilla. Kunde redan där introducera stå. Fattar inte vad den här hunden är snabb i tanken. Allt går så fort det är nästan så att jag blir lite nervös för att jag inte kommer att ha lagt en tillräckligt bra grund. Men som min träningskamrat Annica säger "du behöver inte oroa dig för den saken för för det är ju det du har. Det är därför det går så enkelt."

Jag hoppas på att hon har rätt.

Måste bara få till inkallningen från stå så att den fungerar perfekt även på väldigt kort avstånd. Kanske kan vi tävla vid klubbens första tävling i februari. Bara det inte är för kallt att ligga plats så går det nog fint.

Min kära lilla tant

Om det går att vara hög på sina egna hormoner är Ella det nu. Hon har inte alls begripit hur hon ska bete sig. Hon smörar som tusan för Pep men så när hon smörat klart då tycker hon att det är dags för henne att rida på honom. Haha ni kan tänka er hur det ser ut.

Ella den lilla latmasken som aldrig vill ut mer än om nöden kräver det står nu hela tiden vid dörren och flörtar med mig och husse för att se om det går att lura till sig en extrapromenad. Var ute över en och en halv timme idag och Ella visade inga som helst tecken på att hon ville gå hem. Hon brukar annars gå vääldigt sakta när vi går bortåt och pinna på ordentligt när det är hemfärd. Borta bra men hemma bäst är helt klart ett ordspråk som passar henne som hand i handske.

Hundmöten går oxå smärtfritt. Annars gillar hon ju inte andra hundar och det känner ju Snoddas som spänner sig lite med nu när hon älskar alla hon möter så går han lugn som en filbunke vid min sida. Ella däremot gnäller lite vid varje hundmöte. Som att det ska få dem intresserade. Vad jag lärt mig är gnäll inte sexigt. Ella har det som raggningsknep. Kanske är det bra då hon ju faktiskt passerat 10 strecket och inte vet sitt eget bästa.

Ella har en massa andra knep oxå. Bland annat har hon lärt sig precis hur hon ska göra för att Snoddas ska hoppa ned från soffan så att hon kan ta över den bästa platsen i vardagsrummet. När han ligger och myser bredvid mig så sätter hon sig nedanför och skäller ett glatt och peppande skall. Typ en lekinvit. Vilket Snoddas aldrig kan motstå, vips är han nere på golvet och utan att vi ens märkt det har Ella övertagit hans plats. Hon är så smart den lilla tanten.

Saker att göra med en stol

Bestämde mig för stolen.

Tog fram den och visade för Pep att det var dags att träna. Först ville jag bara se vad han hittade på med den.

1. sätta upp en tass
2. ställa sig upp med båda tassarna och spana
3. bita i den och bära den en bit
4. knuffa på den
5. backa bort från den
6. lägga sig bredvid
7. lägga sig bredvid och skälla

Min tanke med stolen är att han ska springa runt den så att jag sedan med lätthet ska kunna göra flera repetitioner av inkallning med stå och ligg. Pep ska springa ut, runda och springa tillbaka. Jag behöver med andra ord inte gå bort lägga honom och gå tillbaka. Vi vinner en massa repetitioner på detta. Plus att jag vid sidan av tränar inkallning från ligg, stå och ligg kortare sträcka. Detta är dock en bit fram i vår träning för tillfället håller vi mest på att träna stå framför och i rörelse mot mig. Jag backar och Pep går mot mig.

Men innan februari tävlingen ska vi vara klara med det.

Tankar kring nej

Jag har länge funderat kring ordet nej och innebörden av det. Hur det används praktiskt i hundträning.

I lydnads eller momentinlärningen så förekommer det aldrig för mig. Och om det gjort det så går jag hem med en massa tankar om vad som gått fel. Har jag använt det för många gånger så blir jag rent ut sagt besviken på mig själv.

Som den tänkare jag är så tycker jag inte att det är fel att använda nej om det finns en plan med det. En klar tanke på hur det ska användas och när det kan fungera förstärkande eller dämpande.

Jag har dock ingen sådan. Utan jag utgår från att göra rätt eller inte alls. Måste jag korrigera, vilket jag aldrig gör annat än genom utebliven belöning, så ser jag det som att jag inte har jag hjälpt hunden på rätt sätt från början. Dvs jag har inte lärt den vad jag förväntar mig av den.

Om jag ger ett exempel
Jag säger fot till hunden och den kommer in men sätter sig snett. Jag skulle där kunna säga nej och säga fot igen för att belöna hunden när den kommer rätt. Men det enda jag ser att jag lärt hunden där är att den inte alltid behöver komma rätt vid första försöket. Jag har inte skapat den förväntan jag vill ha för att komma in rätt på en gång. När jag säger fot ska hunden inte ens fundera på att den kan sätta sig snett eller långt ifrån. Gör den det så avbryter jag och gör om. Jag släpper lös hunden igen så att jag får göra om starten från början. Jag vill inte ha en tvåstegs ingång.

Har jag en hund som inte har full fokus på mig vid fotövningar så säger jag inte nej när den tittar bort för att sedan belöna när den kommer tillbaka. Jag avslutar övningen och börjar om. Det kan ju verka långsökt men jag tror att hunden har lättare att begripa "kravet" att gå i kontakt om tanken på belöning försvinner helt och det gör den då jag avslutar momentet. Korrigerar jag bara och går vidare har hunden lärt sig att om jag tittar bort blir det lite obehag eller bara ett nej och sedan får jag ett bra och vi fortsätter och jag får min belöning. Alltså jag kan titta bort ibland det gör inget jag får min slutbelöning i alla fall.

Det som jag kommit fram till är att vi tror att nejet är tydligt för hunden. Men att bara slänga ut ett nej då och då skapar inte större förståelse för hunden. Den förstår inte vad som var rätt eller fel. Var det positionen, fokus eller kanske känslan hos hunden som var fel. Vi blir helt enkelt luddiga när vi använder slentrianmässiga nej eller andra slentrianmässiga korrigeringar.

Tänk istället - vad lärde sig hunden av det här? Har vi gått ett steg framåt eller bakåt?

Idag

Dagens godaste - syrligrotsakssoppa med stora vita bönor och olivoljerippel
Dagens skönaste - känslan efter att ha trasslat ut tovor och badat tanten
Dagens finaste - tanten utan tovor
Dagens tänk - vad ska jag träna Pep att springa runt? Stolen en vattendunk?
Dagens bästa - långrpromenad i strålande solsken och snö som gnistrar
Dagens ovanliga - husse kom hem några timmar mitt på dagen, oplanerat kvällspass.
Dagens jobbiga - Peps fixering av finaste tantens bakdel
Dagens positiva - jag!
Dagens känsla - längtan efter julfint
Dagens stil - svarta jeans, vit top och guldfärgad kofta. Uppsatt hår.
Dagens pyssel - Aeolian

Morgondagens pyssel - Carnaby skirt

Planer

Som ni säkert förstått vid det här laget är jag en planeringsmänniska. Jag har ofta planerat för olika händelseförlopp när jag tränar och blir sällan paff inför vad som händer, jag har allt som oftast en plan för allt.

Nu har jag suttit ned och planerat hur vinterns träning ska se ut. Vad jag ska lägga krut på och vad som måste vara klart till våren. Första lydnadstävlingen här uppe är i februari då tänkte jag att vi skulle ta och starta lk 2. Det är skönt att ha vintern att helt fokusera på lydnadsmoment. Det går ju inte att göra något typ av skogsarbete. Tävlingen fick bli årets sista sökpass, om inte snön skulle smälta bort.

Mina prioriterade moment är:
- Framförgående
- Rutan
- Inkallning med ställande

Frittfölj kommer jag bara att jobba med i garaget så att positionen inte blir helt galen med alla jackor och dylikt som kommer i vägen när det är vinter. (Har nog som mycket problem med att få honom att välja bort mina vantar som självbelöning i andra moment...)

Inne jobbar vi vidare med alla typer av apportering med alla typer av material, samt "hoppsitt" dvs att sätta sig upp med ett knyck i stället för att det ska ta några hasande steg. Fjärren kommer att bli så snygg när vi får till det. Det är egentligen bara det som inte är klart i fjärren, där har vi alla skiftningar (även för lk 3) och jag behöver inte tänka på avståndet för han kan göra lika snygga skiftningar två meter framför som 15 meter. Har ju som sagt haft lite problem med inkallningen där han trott att det var fjärr-dags och skiftat som tusan. Och han gör det snyggt, inga baktassar som flyttar sig här inte. Har valt att låta baktassarna vara de som alltid är fastlåsta i backen.

Har dock inte valt metod för vittringsapporteringen än. Kan inte än säga att det lutar åt något särskilt håll. Det står mellan Svartbergs metod och Canis metoden som den är beskriven i den supertjocka lydnadsboken. Båda metoderna har sina för och nackdelar. Måste dock välja snart så att vi inte fastnar på grund av en seg matte.

Det är mycket vi ska bli bättre på i vinter. Har även tänkt att vi ska bli bättre på kedjor och förväntad belöning. Har skippat den biten ett tag. Kanske på grund av att jag har fått en hund som mer och mer vaktar sin väska. Det gillas inte av mig, allt som kan skapa konflikter måste tränas bort. Jag vill att han ska älska väskan men inte hata de som kommer för nära den ;) Det skapar dessutom okoncentration om han hela tiden ska hålla koll på den när vi tränar med andra. Inte bra.

Appellen avklarad

Ojoj vad det här känns fint. Vi klarade oss! Inte med världens bästa marginaler men ändå. Jag är så glad att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

På söket fick vi bara en 6:a och en 7:a av båda domarna. Inte för att det gick dåligt. Han hittade första markerade och gick ut fint på påvis. Men så när han sprang fram till figgen så måste han ha fastnat i sökrullen på något sätt så den gick sönder. Som tur var hade jag min och inte Monicas. Men med trasig sökrullen går det ju inte fortsätta. Jag lägger Pep och tokspringer till bilen och hämtar Monicas rulle. Tar på den och inser sedan att jag inte vet vad som är oavsökt eller vart vi var någonstans. Jag tappade lite fokus där. Så vi hittade en figge och fick oavsökt eftersom tiden tog slut. Trots detta var jag så lycklig för han hade trots allt plockat sin rulle och markerat. Det var den största vinsten för mig.

Efter söket vart jag mer avslappnad och inte så nervös. Budföringen vet jag att han älskar så det var jag inte alls orolig för.

Sedan var det dags för lydnad och jag var väldigt duktig. Inte nervös och hjälpte min älskade Pep på alla sätt och vis. Fick lite dåligt betyg på linförigheten men jag tränar aldrig det med koppel så han var lite ofokuserad pga det. Eller att jag var lite nervös men att jag sedan fångade upp honom ändå. Mot slutet så gick han som han brukar göra. Fast vi avslutade linförigheten med ett sedvanligt hopp och bus när vi skulle springa. Äntligen lek tänker gubben och hoppar och studsar som en liten boll. Sedan flöt det bara på, vi nollade framförgåendet men det har vi inte klart på långa vägar så jag är inte förvånad. Resterande moment gick som på löpande band.

Här får ni poäng
Domare1
Linförighet 7
Framförgående 0
Platsläggande 10
Inkallande 10
Apporterande 9
Hopp över hinder 10
Platsläggande 10
Budföring 9,5
Sök 6

Domare2
Linförighet 8
Framförgående 0
Platsläggande 10
Inkallande 10
Apporterande 9,5
Hopp över hinder 10
Platsläggande 9
Budföring 9,5
Sök 7

Det jag är mest nöjd med är att han plockade rullen och att jag var så duktig på lydnaden. Att jag tog hand om min hund.

Skräp

Skräp, skräp och åter skräp.

Det är vad jag kan säga om dagens sökpass. Får se om jag kan reparera det imorgon så att vi i alla fall får med oss två figgar på söndag. Vill ju köra lydnaden så att jag får testa mina nya tankar kring min nervositet.

Det är egentligen bara därför jag startar nu, för vi är långt ifrån klara. Jag har ingen lydnad i skogen har inte testat att plocka fram figgen utan att leka. Stigen fungerar väl så där, men har aldrig provat att göra ett tävlingsmässigt sök. Jag har med andra ord inga höga förväntningar. Jag gör det här för att jag vill testa hur den här tävlingsformen fungerar och det känns lättare att göra det när jag inte har några krav på hur det ska gå.

Jubel i busken

Fick låna Monicas fasta rulle i helgen. Så när jag kom hem igår fick Pepen prova den och mycket riktigt den var väldigt rolig. Han plockade rulle och och gick omkring med den stolt som aldrig förr. Jag var väl medveten om att det skulle bli på det sättet så jag tog tillbaka den och plockade upp rullen så mycket det bara gick. Då kunde han inte nå den vilket var bra då först kunde ju tillvänjningen börja.

Vid sjutiden igår när jag låg och sov så gott, hård helg med lite sömn, ringde Annika och frågade om jag behövde träna markeringar. Behövde ju inte ens svara på det utan bara mös över att det finns de som vill träna. Hon skulle flytta på lådan till tävlingen i helgen. Fint tänkte jag, då kan jag träna på två ställen på en dag *gnuggar händerna*

Vid första passet tränade jag lösa markeringar. Det har vi bara gjort en gång tidigare, i sökrutan. Det gjorde han så klockrent att jag knappt visste vad jag skulle ta mig till. Fyra skick och inte en tanke på att göra något annat än att plocka rullen och komma till mig.

Vid det andra passet tänkte jag introducera fasta rullen. Då inte i sökrunta men dock i skogen då jag tror att han har lättare att fatta galoppen där. Då är det ändå kopplat till söket och lösrullarna. Tror det hade varit svårare i köket. Nåväl jag gör rullen så lös som möjligt och Annika går iväg någon meter. Jag instruerar henne att hon inte ska göra något alls för att hjälpa honom utan blir det fel måste han tänka. Kommer han tillbaka göra vi om.

Jag hade tusen planer i huvudet som vanligt. Men men världens smartaste Pep behövs inte så många planer från mattens sida. Han tänker nämligen själv. Jag får inget godis nu, det finns ingen lösrulle vad ska jag göra. Så böjer han sig ned och plockar den fasta och kommer därefter som skjuten ur en kanon till matten som nääästan gråter av stolthet.

Vi byter plats och gör samma sak igen. Klockers! Han tar den och kommer.

Det känns så himla bra, nu vill jag bara ha ett tillfälle att introducera det här i söket med så att han förstår.

Jag kan själv inte begripa vilken bra hund jag fått. Vi har tränat markeringar på sidan av söket en hel del. Eller tills jag tyckte att det var klart och dags att flytta in det i sökarbetet. Vi har kört med lösrulle två gånger med idag. Det finns ingen som helst tvekan i vad han ska göra, han vet. Tappar han rullen så plockar han snabbt upp den för att fort komma till mig. Det gör han även om han tappar den framför mina fötter. Däremot får han "tappa" den när han sitter fot. Men det är inte vad jag strävar efter, han ska hålla den tills det klickar i kopplet. Nåväl tredje gången introduceras fasta rullen och han är som en klocka. Vet precis vad han ska göra.

Jag tror nog att vi kan klara appellsöket på söndag ändå. Även fast vi bara haft fasta rullen en vecka.

Jag kan inte begripa att jag fått en så himla bra hund. Han är helt fantastisk!

Vilken pepp jag får av min Pep

Markeringar

Känns som ett ständigt återkommande ämne.

Men idag har vi gjort ett väldigt fint genombrott i vår träning. Har i stort sett bara tränat utanför söket. Hemma, i skogen med husse och så vidare. Men i stort sett bara med husse.

Idag var första gången som vi testade markeringarna sökmässigt. Första figgen fattade Pep inget alls. Han gick fram, såg inget ansikte så han skällde lite så som han gör när det är något nytt. Efter två tre skall gick han själv fram nosade hittade rullen och bestämde sig för att den här inte hade något med söket att göra. Kom ju inga godisar. Så han bestämde sig för att söka vidare. Vid nästa försök såg han knappt åt figgen utan sökte vidare. Jag gick närmare för varje gång och när vi var ca 7 meter ifrån så plockade han rullen och kom in till mig på en gång. Riktigt fint.

Nästa figge gick super när han väl hittade henne. Gav henne en liten puss sedan plockade han lösrullen och kom in med den fint till mig. Samma vid trean och fyran. Han var helt klockers! Nu vet jag att jag kan plocka in markeringarna i det riktiga söket.

Efter markeringsövningarna så gjorde vi några hittor. Där stötte vi på ett nytt problem. Nybajsad älgskit. Den gick före att hitta figurant. I vanliga fall om han hittat gotta i skogen har han plockat den och sedan fortsatt med uppgiften. Men det här tog över allt och han glömde helt bort vad han gjorde.

Morr säger matten som tycker att sök är mycket roligare än bajsätande.

Debuten avklarad

Äntligen! som Gert skulle ha sagt.

Det var på tiden.

Lydnadsklass ett är avklarat och nu blir det tvåan. Om det hade funnits fler tävlingar i vinter så hade jag startat snart för den är inte långt borta.

Som vanligt blir jag så himla nervös, jag glömmer helt bort att ha roligt och blir stel och konstig. Vi gjorde en skitdålig tävling eller mest jag. Pep följde ju bara mitt humör. Men trots att vi gjorde en skittävling så skramlade vi ihop 173 poäng. Det tycker jag är en ganska bra dålignivå.

Platsliggningen var helt super, Pep låg med huvudet i backen nästan hela momentet och la sig på en gång. Sedan satte han sig som vanligt inte upp på första stickordet. Det får vi slipa lite på för det återkommer i flera moment. Jag var så himla nöjd efter platsen att jag jublade.

Tandvisningen gick bra den med, tur att vi tränat med handtarget där. Trodde han skulle baka men istället gick han fram för att hälsa en gång till på domaren.

Linförigheten vet jag inte vad som hände. Mest troligt är det jag som påverkas och då även han. Vi brukar ha ett super klockrent ff men nu nosade han, gick ur pos och studsade som en galen på språnget. Helt och hållet mina nervers fel.

Läggandet skulle vi ha fått 9,5 på om Pep satt sig upp på en gång. Men inte idag när matten är lite konstig. Dumma poäng avdrag.

Inkallningen - klockren. Där brukar vi ha problem. Pep brukar tro att det är fjärrdir istället och skiftar bara position.

Ställandet - en konstig återgång. Även där skyller jag på mina nerver. För Pep avvek från sidan. Gick ut lite kanske ser jag väldigt sur ut eller nåt.

Apporteringen tog han apporten så fort jag sträckte fram den. Men att inte ta den har vi bara tränat en gång så jag är nöjd där, han höll den väldigt fint och släppte på mitt kommando.

Hoppet gick susen.

Jag fick mycket att fundera på. När Jessica frågade hur "känslan var" om Pep upplevde det som lustfyllt kunde jag inte svara riktigt på det för jag kände att jag inte visste. Så avkopplad blir jag. Det är som att jag stänger av. Det är något riktigt saftigt att bita i. Får ta 2:an att träna mig själv i att tävla. Skulle behöva gå en lång kurs som bara handlade om förarens psyke ;)

Här har ni siffrorna:
Plats - 10
Tandvisning - 10
Linförighet - 7,5
Läggande - 8,5
Inkallning - 10
Ställande - 7
Apportering - 7
Hopp - 10
Helhet - 8

Soffpotatisen & racerraketen

Jag har jobbat i lågstadiet tre dagar på raken och det tär på krafterna. Jag har bara suttit rakt upp och ned i soffan och knappt orkat se på tv. Helt slut. Igår gick och la mig stax efter nio. Sov som en klubbad. Ni kan ju tänka er vilken raket jag har här hemma. Inte har det blivit mycket stimulans för de små.

Känner mig som "upphängd och nedsläppt" som min kära mor skulle ha sagt.

Nåja imorgon är det dags för de fina gymnasieeleverna.

Ikväll har jag försökt stimulera den lilla raketen. Han har fått tänka och använda en massa konstiga muskler. Vi har krypit baklänges. Det går faktiskt bakåt, haha. Han kryper finare bakåt än framåt och då tycker jag att han kryper väldigt fint framåt. För det mesta. Men bakåt tar han så små steg att han ligger helt platt på backen.

Vad mer - jag har anmält oss till appellen. Vi får se om vi startar eller inte...

Grattis mitt lillaEllahjärta som fyller 10 år idag. Puss på dig min sötaste lilla tant.

Söksöndag

I lördags var det dags för tävling har i Piteå. Jag figgade för högre klass sök. Alltid lika kul. När vi var klar i skogen hämtade jag galnePep och åkte ut för att titta på lydnaden. Pep träffade en del kamrater som hade aussie och fick hälsa på en liten aussiedam från Vännäs. Det blev en hård dag för gubben med mycket applådernade och massor med människor som han älskar. Pep älskar alla som han har har träffat en gång om de gett honom gotta. Då finns de med i hans plusbok och därmed är det ett måste att hälsa på dem. Jag hade fullt upp med andra ord.

Idag blev jag less på att vi aldrig kommer till och tränar sök så jag gjorde upp en plan, drog med mig husse och tränade på tomslag och markeringar. Gjorde en appellruta då husse inte är superlycklig över att måste följa med och hjälpa till. Pep var övertaggad då han inte tränat sök på två veckor. Men han skötte sig fantastiskt fint. Det blåste, så på medvindssidan gick han ut på djupet och sökte fint vidare längst bak, kom tillbaka när han nådde slutkanten. Superduktiga Pep och den väldigt nöjda matten fick sedan något att bita i då vinden lång på från sidan och Pep genast tog upp den och inte ville rikta sig rakt ut. På den här sidan gick han heller inte ut på djupet men han var ändå vid 40 och jobbade. Han tog även här hela rutan. Men det var inte så konstigt heller då vi var borta i Pitholm (jag ville klart och tydligt se vad han gjorde) där är det ju så enkelt att springa.

För att det skulle bli lite kul la jag ut husse i sista hörnet på motvindssidan. Där hade han inte varit hela vägen ut. Pep fick vind på honom redan långt innan vi kom fram till där jag ville skicka. Dragningen var enorm och vi fick ett väldigt fint sista belöningsskick.

Sedan fick husse gå ut synligt för att träna lite på markeringarna. De sitter bättre och bättre. Visst är det en liten tvekan med tugg och rull men han börjar mer och mer förstå hur det går till. Han jobbar stenhårt för att ta med rullen in, om han tappar den så plockar han upp den igen. Han vet att den måste med för att han ska få sitt älskade -Visa!

Gjorde tre markeringar alla på olika ställen och jag är mycket nöjd. Så pass att jag skulle kunna plocka in markeringarna i söket bara för att se hur han reagerar då.

Grattis till mamma som idag skulle ha blivit 59 år.

Fredagsmys

Har haft ännu ett bra träningspass. Väldigt blandat dock och inte så planerat som det brukar vara.

Började med lite agility, slalom och kontaktfält. Första gången. Pep var något ofokuserad då det var en übersprallig storpudel som oxå tränade med oss idag. Pep stod mest bara och tittade på honom. Att koncentrera sig och tänka det var långt ned på hans prioriteringslista. Pudelbus var nog nummer ett. Men han var kvar hos mig hela tiden och försökte inte ens smita.

Men efter lite pauser och annat bla kontaktfältsträning så tog vi tag i tänka uppgiften slalom igen och tammetusan om inte världens-smartaste-Pep redan efter första träningen tog två pinnar, utan någon hjälp från den stolta matten. Det är ju långt från klart men så här fort har ingen av mina andra hundar fattat.

Även rutan börjar sitta fint, jag är inte helt nöjd med placeringen i rutan. Men den dagen jag är nöjd med något moment existerar nog inte. Det finns ju alltid saker att putsa på. Han gör dock en fin rusning in och ställer upp sig skitsnyggt för att få en bit gotta.

Vad gjorde vi mer, jo budföring. Det är nog Peps favvo, så länge de inte klappar honom på huvudet. Oj vad han jobbar för att inte bli tagen på samtidigt som han sitter kvar. Det ser väldigt roligt ut. När han springer till någon som inte är jag eller husse så tjuvar han oxå för att snabbt komma tillbaka till mig. Det måste vi träna på lite mer husse och jag. Eller husse blir det nog som måste träna för det är hos mottagaren han tjuvar.

Det blev oxå tre platsliggningar en kort för att jag skulle hämta korv i bilen och då med den überspralliga pudeln som tränade agility som störning. Jag gick runt huset och såg inte alls vad som hände men när jag kom tillbaka med korven så låg han fortfarande. Sedan två +5 minutare den ena synlig och den andra osynlig. Tränar på att han ska ligga med huvudet på backen men det går inte hela fem minuter, det är herrn allt för nyfiken för. Men då han ligger fint även om jag berömmer kan jag ändå stärka honom i vad jag tycker är rätt när han kommer på sig.

Markeringar

Har ägnat helgen åt markeringsträning. Har skickat ut husse i skogen. Det är inte ofta han är inblandad i hundträningen men nu får han ställa upp. Såg framsteg i lördags men blev ivrig och ville köra en gång till efter en bit promenad och då gick det inte alls. Men i söndags hade en till liten pollett trillat ned.

Jag bakåtkedjar markeringen. Började med sitta hos mig och hålla sedan - visa! Nu har vi kommit så pass att figgen kan ha lösrullen.

Men det är långt ifrån stabilt. Ena gången kommer han tillbaka som skjuten ur en kanon och nästa så står han och funderar på varför figgen inte bara kan plocka upp gottat ur fickan på en gång. Vi har med andra ord inte nått hela vägen fram än.

Det har även blivit en del metallapportering och övergångar från vanlig till språng. Pep blir helt tokig i benen när vi börjar springa i alla fall om det kommer när vi blir kommenderade. Han hoppar och studsar fram som en känguru. Så nu har vi tränat på övergången så att den inte ska bli för mycket för min lilla pepp.

Ella är skadad så vi har tagit det ganska lugnt, inget bus och lek. Först var det en stäckning tror jag och nu är hon lite halt. Kanske är det sträckningen som spökar. Vi tar det lugnt i alla fall så att det förhoppningsvis ger med sig snart. Sträckningen kom när hon skulle hoppa upp i sängen, jag riktigt hörde hur ont det gjorde. Eller tja Ella är ju lite av en mespropp som skriker för inget så det kanske inte alls var så allvarligt.

Hennes gamla kropp är inte riktigt gjort för galna aussielekar men hon kan inte stå emot och jag vill inte vara en tråkmatte hela tiden. Jag försöker bara se till att hon är uppvärmd innan de sätter igång. Hon längtar så efter lekarna och försöker hela tiden att få igång Peppen här inne. Han är inte direkt svårövertalad. Det behövs bara ett skall från hennes sida så säger han "javisst". Det är som en cirkus...

Hjälpreda

Två dagar på raken med superträning på klubben. Annika ville ha lite hjälp, vilket ju alltid är trevligt att få hjälpa och få hjälp.

Igår tränade Pep och jag på rutan, har börjat med en ny strategi där. Vi tränade oxå lite apportering vilket är vårt svagaste moment. Vi tar oss framåt men i med myrsteg. Men framåt går det.

Sedan fick Annika kommendera mig lite. Det är nämligen något vi inte tränat så mycket på. Peppen tyckte först att den där prataren måste ju vara super. Rusade bort till Annika för att hälsa eller vad han nu hade tänkt. Budföring kanske. Nåväl han kom tillbaka till mig och vi kunde fortsätta.

Idag tränade vi på framförgåendet sedan fick Annika köra oss runt i hela lydnadsklass 1 helt tävlingsmässigt. Med belöningsväska och transport in på planen och allt. Peppen var lite övertänd och hade lite lustigheter för sig, överslagsnysningar och sånt. Men jag ville testa hur det skulle vara att ta honom direkt ur bilen, värma några sekunder och sedan köra. Det fugerade men jag hade en het och övertänd liten prick. Vad lärde jag mig av det?

Det var oxå intressant att prova klass 1 apporteringen. Det var inga som helst problem, kanske hellre åt det positiva hållet att han ville sno apporten från Annika att han var nyfiken på den och gärna ville ta den innan han fick och inte släppa den när han skulle. Så vår hållafast träning har verkligen gett resultat, för jag fick säga loss några gånger innan han spottade ut den i min hand. Duktiga duktiga Peppen.

Börjar längta efter tävlingdagen.

Sommarplanering

Var precis inne på Black Zone's hemsida och såg att sommaren 2011 kommer det att vara kennelläger med Maria Hagström för brukset. Jag kommer!

Äventyrshelg

I helgen har det varit agilitytävlingar här på bk. Både lördag och söndag. Maria med Xtra och Trixie var här och tävlade, så Peppen och jag passade på att utnyttja miljön. My god vad det var nyttigt. Jag har världens gladaste hund som mer än gärna attackhälsar på allt och alla när de står stilla. Då kan ni ju tänka er hur det var med hussar och mattar som busade och lekte med sina hundar. Snacka om frustration hos den prickiga. Lek som är det bästa som finns. Jag har träningsverk i armarna. En gång välte han mig ur stolen för att han såg en liten pudel som lekte med sin matte. Yeesss! sa han och försökte med all sin kraft att ta sig dit. Även om han inte är en stor och tung hane så finns det en hel del styra. Plus att alla hundar kanske inte tycker att det är så himla roligt när världens snällaste aussie kommer instormandes i deras spejs.

På söndagen vågade jag ta fram en stol och sitta vid kanten av banan och titta. Det var lättare sagt än gjort. Pep satt som på tårna och formligen skrek åt alla som sprang förbi och hoppade. "Hur kan du få ha så roligt och inte jag!!" Men mest av allt ville han nog leka med alla de som sprang förbi. Riktigt bra miljöträning och jag är ledsen att jag inte tagit vara på tidigare tillfällen. För är det något den här mannen behöver är det att lära sig att allt inte handlar om honom. Framför allt när andra har roligt.

I allt detta störiga så bestämde jag mig för att jag skulle träna lite. Ville testa om han ändå kunde hålla koncentrationen på mig ett litet tag. Å tammetusan att det gick. Vi fick till några riktigt fina följ och lite annat smått och gott.

Slutsats: även om jag har en utåtriktad hund så kan han samla sig och jobba med mig.

Nu händer det grejer

Full rulle i Indiankullen är det nu

Rosso har klarat appellklass spår med fina uppflyttningspoäng
Stich har klarat lk 1 med fina poäng

Det är inte underligt att jag är sugen. Vi har anmält oss till en lydnadstävling och vi tränar på som bara den.

Har varit ut på klubben och tränat minst en gång och dagen och det är så roligt att se honom. Han är en stjärna på allt utom apportering. Så fort föremålen börjar väga lite så tycker han att dom är skitjobbiga och vill inte hålla i dem ordentligt. Vi tränar mycket på att hålla emot. Han får eller plockar upp och jag kommer och försöker "ta den" och då ska han hålla emot och inte gladeligen släppa i min hand eller vid mina fötter. Det går bättre och bättre och ger verkligen resultat, dock går det långsamt och är tålamodsprövande. Men jag vill hellre ha det tryggt än fort klart och mycket fel.

Ibland kan han få för sig att inkallning inte betyder inkallning utan att det betyder ligg eller sitt kvar på si så där 20 meters avstånd... knas. Så nu har jag jobbat mycket med att kedja det momentet med olika moment före och efter så att han blir säker på vad han ska göra. Hit är alltid hit och inte ligg eller stanna.

Men det som jag tycker är allra roligast med vår momentsträning är att jag har fått en hund att leka med. Jag har ju varit dålig på det där och han har helst inte velat leka med mig utan med sig själv. Så en dag i somras så bara klickade det. Kanske var det för att jag äntligen hittade rätt leksaker. Kongar. Till en början var det lite svårt att släppa den han hade men nu, nu är det som en dröm. Jag kan göra i stort sett vad som helst för han kommer alltid tillbaka med den för att göra mer med mig. Jag kan till och med glömma en. Det är så himla kul och känns så värdefullt. Det är så mycket lättare att kedja moment när jag har en ordentlig belöning på slutet.

Skicka vidare

Sökträning i går igen. Det är så underbart kul och jag blir så inspirerad. Pepson är så duktig och jag kanske lite mindre mellan varven.

1. Jag rotar och gräver för mycket i hans arbete. Nu ska han få lösa uppgifterna själv och jag ska försöka lägga upp dem så att han löser dem så som jag vill.

2. Jag har ingen lydnad alls på honom om han kommit ut på 40 meter. Det här måste jag fundera vidare på. Om det är ett problem eller om det löser sig när vi börjar träna tomt.

Vi är nu uppe i sex skick. Spring i benen har han min lilla Pepparkaka.

Nästa pass måste jag träna markering.

Skulle beställa mig en rulle, finns inte att köpa i den här stan. Men det jag hittade var svindyrt, inte själva rullen kanske men frakten och betalningsavgiften fick mig att backa. Får försöka lösa det på något annat sätt.

Avslutningsvis en fundering från en sökbok jag läste häromdagen:
Börja träna tomslag innan du lägger in markeringar i söket då minskar risken för att hunden blindar. Den får då en medvetenhet om att det ibland kan vara tomt.

Någon som har en fundering kring detta?

Gratulationer

Bättre sent än aldrig

Grattis!
Syrran Wyn - Black Zone's Cherokee Indian - till 1:a pris i lk1
Brorsan Rosso - Black Zone's Son of Chinook STDsdc - till 1:a pris i lk 1
Pappa Skippo - SUCH SLCH Crofter Holding's Sueño con Ovejas WTCH - till första spårcertet

Jag känner Pep(pen), tar med mig min hund ut och tränar. Fast först anmäler vi oss till några tävlingar.

And the beat goes on

Finaste - från mh:et i somras.

Sedan jag skrev sist har vi hunnit med två sökpass. Det känns så fint ute i skogen, jag är så lycklig varje gång jag sätter mig i bilen för att få komma ut och köra lite sök. Det förgyller verkligen min dag.

Det som vi bråkar med nu är att inte göra en liten lov bakåt för att undersöka vart figgen är och på så sätt hitta lättare. Nästa gång tar jag med mig dem in och så får de gå ut när vi är på andra sidan. Då får jag se vad dom händer då. Själv ser jag hela tiden att det händer saker, vi börjar hantera stigen lite mer och mer och bättre och bättre. Har börjat ha honom lös i skogen vid transporterna då jag inbillar mig att det kan underlätta min inkallning om han gör ett sådant där vansinnes slag som han gör då och då. När det händer slår det lock för öronen och han tar hela sidan av rutan i ett enda slag. Spelar ingen roll vad jag gör. Motivationen är det inget fel på...

Lydnaden går oxå framåt. Vi har varit runt på lite olika platser och tränat på våra starter. Samt att jag på klubben kedjar några moment för att se hur han tacklar det. Då är det avslutningsbelöning som gäller. Det som kommer efter ett väg genomfört pass. Kongarna!

Här hemma finslipar vi detaljer som aldrig förr, det är knälås och hålla hårt som gäller. Jag känner mig råmotiverad och supertaggad.

Pep studerar i läshörnan.

Tar tag i det

Klubben igår, lite mer människor där så jag fick mig lite störningsträning.

Våra ingångar på plan fungerar nu bättre och bättre. Nu är jag lite sugen på att prova på en tävling. Vill inte låta min nervositet ta överhanden. Dessutom skulle jag bara vilja kolla hur själva entren fungerar när det är fullt med människor och jag är nervös. Har jag samma fokus då?

Ska kolla upp om det finns några tävlingar i krokarna.

Sök och lydnad

Strålande solsken och rena sommarvärmen.

Var: Råberget - öppen terräng med fri sikt.
Vad: Fem raka skick, hittor.
Att tänka på: En viss tendens till att gå tillbaka till gamla legor för att kolla av.

Hade tänkt göra fler skick idag för att pressa lite och se hur han orkade men värmen gjorde sitt, vi var inte beredda på den varken jag eller Peppen. Jag kan bli lite feg och tycka att det är bra det han gör utan att jag pressar honom. Nästa pass så blir det fler skick måste se hur han klarar det. Jag ska även hålla koll på om gamla-legor-kollen håller i sig eller om det bara var idag.

På kvällen när det svalnat lite så gick vi ut på gården för att köra lite lydnad. Den har hamnat lite i bakvattnet.

Det var framåtarbete som stod på schemat. Rutan, framförgående. Men det blev även lite apportering. Allt gick helt lysande idag. Hittade rutan från flera olika håll och lyssnade fint när han var inne i den. Framförgående tränade vi både med och utan target och med och utan koppel. När kopplet kommer på så går herrn nämligen snett. Vet inte om det är för att det trycker och att hans driv framåt inte är så stark att han "styrs" av det eller om det bara är en sak vi inte tränat på. Idag fungerade det i alla fall och vi är nu uppe i 7 meter i den takt jag vill. Om jag ökar till 10 meter så ökar oxå farten. Vi tar det sakta... Provade även att gå utan target och fem meter gick väldigt bra sedan började han vimsa. Men fem meter är jag väldigt nöjd med.

Vad det gäller den problematiska apporteringen så gick den väldigt bra idag. Vi har tränat på att hålla hårt. Vill att han ska tänka "håll håll håll" inte nu kommer handen och "äntligen får jag släppa" . Apporter är inte så roliga att hålla men han blir bättre och bättre på det. Idag gjorde vi även en vanlig slät apportering och han sprang snabbt ut och snabbt in igen och satte sig vid sidan. Inte helt perfekt men alltså vilken glad matte! Det är så himla kul när saker och ting fungerar. Det som fungerade var att han kom tillbaka med den. I vanliga fall kan han ta den och gå och lägga sig med den en bit längre bort. Knas Pep.

En lyckad träningsdag har vi haft med andra ord.

Morgonfix

Det var länge sedan nu. Vi har några antagonister som inte gillas av mina hundar. I morse var det dags för den värsta. I alla fall om jag får bestämma. Hunden går i ett väldigt långt flexi och får bestämma precis allt.

Mina två sötnosar förvandlas till monster. Det är som att hälla vatten på en mogwai och förvandlingen är total.

I alla fall vill den omtänksamma hundägaren hjälpa mig och säger "om de får hälsa kanske det blir bättre".

Sura matten säger:
1. Nej
2. Nej, inte när de är så här uppspelta. Att hälsa på andra hundar kräver ett visst mått av värdighet och det finns inte nu.
3. Nej, för att skydda mina osäkra hundar gör jag det inte bättre genom att visa dem att jag inte gör mitt jobb.

Slutsats - arga matten säger det är bättre om du går en bit bort. Fast när jag skriver det så låter det så snällt. I stundens hetta tror jag inte att jag lät så rar.

Nytt och progress

Jag blev less på hemsidan som jag aldrig gjorde något åt. Så nu har jag uppdaterat bloggen istället. Den ser ut som en gammal tapet, men jag gillar det.

Igår var vi ute i skogen igen och tränade sök. Vi har haft sådan tur att vi har tränat två gånger i veckan och nu böjar jag verkligen se resultat av detta. Igår sprang han på som en liten iller. Fem fina skick. Det betyder att vi kan börja öka, nu ska det bli fler skick för att se hur mycket han orkar. Jag ska börja variera mig lite mer och skapa lite mer struktur i skogen. Hans förväntan är helt rätt nu och han gillar verkligen uppgiften.

Samtidigt som vi jobbar med söket i skogen arbetar vi med markeringarna hemma. Det går bättre och bättre men jag måste hela tiden tänka. Vi bakåtkedjar det och har kommit så långt att han går ut till figuranten och hämtar och kommer tillbaka med den till mig för att få sin belöning. Påviset. Vi är inte så långt borta med andra ord, det gäller bara att befästa. Sedan ska det ju överföras även till fasta rullen.

Sedan måste jag bara berätta om mitt lilla knas. Vi var ute på klubben för att träna med störning. Dock ingen där så störnig blev det inte så mycket av. Men vi hoppade lite vilket vi inte gjort på länge. Det gick kanon ända tills Pep hamnade lite för nära hindret. Det här är så typiskt honom. Han ser sig inte för utan hoppar i alla fall smäller i hela bogen i hindret. Han ser helt förskräckt ut och jag ligger och vrider mig i skratt. Sedan fick jag övertala honom att det inte var jobbigt att hoppa tillbaka. Ut inga problem men tillbaka lite småjobbigt. Men han är ju så samarbetsvillig att efter två tre tjollerhopp så var vi tillbaka på banan igen.

Söker vidare

Det blir så länge mellan gångerna.

Men nu händer det saker och jag känner att vi är på G, jag och lillpruppen. Söket artar sig väl, han har driv och vilja. Ibland lite för mycket, kan ibland ta hela rutan på första skicket. Han älskar sina figgar och hittar han dem inte så fortsätter han att leta och leta och leta. Vilket jag så klart tycker är bra men vi jobbar på lite mer styrsel i det hela. Oftast handlar det om att han är lite övertaggad.

Markeringarna har vi lite svårare med, han är ingen klockren apportör så vi jobbar stenhårt med att få till markeringarna. Bakåtkedjar dem så att det bara är figgen som är det viktiga, att han måste ta rullen för att få det bästa. Vi har kommit en god bit på vägen men vill inte stressa här så att det blir fel framöver. Han vet nu vad han ska göra men jag vill att det ska bli ännu bättre. Får vi bara till markeringarna i skogen oxå så ska vi nog hinna med appellen i november. Lydnaden är så gott som klar, vi trixar bara lite med apporteringen.

Lydnadsettan har vi varit klara med länge, men jag har så jobbiga tävlingsnerver att jag nog väntar tills vi är klara med alla rutiner oxå. Gör ju inget om så mycket som möjligt är klart.

När vi inte tränar så gosar vi, Peppen är nog den gosigaste jag träffat.

På begäran

Nej vi har inte försvunnit. Vi har inte heller slutat att träna eller att tänka på träningen.

Skillnaden är att nu tänker jag mest bara i huvudet och inte så mycket på skärmen.

Några saker att berätta
- Jag har en enormt språksäker hund. Han tar väl hand om de som är osäkra och behöver stöd. Dock inte om han är kopplad för då har han lärt sig av Surtanten att det är bättre att säga till. Men lös är han ett proffs. Jag är så stolt.

- Sökträningen har kommit igång på allvar. Efter en vecka på Tåme i sommar har det släppt och vi tränar nu en gång i veckan. I torsdags hade vi ett riktigt bra sökpass. Det väntas mer i morgon och till helgen.

- Lydnaden börjar släppa den med. Sakta men säkert tar vi oss framåt. Planerar att starta snart, men vill helst ha så mycket som möjligt klart i 2:an innan vi kör 1:an. Så att vi inte behöver stå kvar där så länge.

Jag är så glad över den här hunden så det förslår. Han är helt underbart bra på alla sätt och vis. Bortsett från att han fäller så mycket :) Måste fortfarande dammsuga varje dag för att hålla tussarna under kontroll. Men det är ändå en liten petig bagatell i vardagen med världens bästa Pep.

Inspirationshelg

Hemma igen efter en härlig helg i Umeå. Det var precis vad jag behövde för att komma igång igen. Träningen har stannat av, både för att jag jobbar med det jag gör men oxå för att jag inte hittat något motstånd. Ha ha det där kanske låter lite konstigt. Men motstånd är ju det som gör att en går framåt. Med motstånd menar jag kritik. Det är inte kul att träna när alla alltid säger att det ser bra ut. Jag tappar gnistan då...

Men efter helgen är den tillbaka, det behövs så lite. Nu vet jag att vi ska träna på koncentration och fokusering på uppgiften. Inget nytt, det är något vi tränar på hela tiden. Fast inte med utgångspunkten att det blir energidränage utan för att jag tycker det ser mycket snyggare ut. Nu fick jag en till tanke med mig den om energidränering. Även om jag redan vet vad de säger och har en plan för det så är det bara så himla skönt att någon vågar säga det.

Med förnyad energi var vi ut på klubben i går. Det gick kanoners! Tappade fokus några enstaka gånger men han är så snabb på att förstå vad jag är ute efter så att efter två klick hade han förstått att det inte var någon ide att titta efter de andra hundarna och människorna uppe vid stugan. Han höll även en kanonfin position hela tiden. Min lilla prick, finast i hela världen.

Eller tja det där med finast kan ni ta med en nypa salt. För det har varit full rulle sedan vi kom hem. Ellabus är i höglöpen och går omkring och visar sig från sin allra finaste sida. Baksidan. Han säger mums får jag smaka och matte eller husse säger DET FÅR DU INTE!

Vilken cirkus! En får ligga i soffan och en på filten så att vi får lite lugn och ro. Jag längtar efter att det snart ska vara över så att vi kommer in i vår vanliga lunk igen. Som tur var bryr han sig inte när vi tränar. Hon kan vara med ute och sitta vid ett träd och han bryr sig inte om henne alls. Det är skönt.

Kolla in finpojkarna

Jin, Pep, Spiro och Rosso
fotot taget av Mackan

Onsdags funderingar

Nu har vi gått in i en ny fas. Saker och ting börjar hända. Helt plötsligt är byggjobbare och saker som sker plötsligt lite jobbiga. Pep har ju inte varit inne i någon spökperiod tidigare så kanske tar han igen det nu. Vem vet.

Den vanliga träningen av lydnadsart går framåt. Jag har gjort en hel del upptäckter. Som att jag tex inte har tränat så mycket uthållighet i momenten. Detta märks tydligt när jag blir kommenderad eller sätter ihop två moment. Delarna fungerar fint men vi har inte tränat att sätta ihop dem så mycket. Alltså ligger fokus där för tillfället.

Vi har inte heller tränat så mycket med andra så när vi gör det blir Pep lätt utstörd av bollar som far eller andra hundar som springer. Smiter han så kommer han tillbaka när jag ropar så det är ingen fara, han stör ingen. Men vår koncentration blir lite rubbad och jag jobbar med att komma på hur jag ska fånga upp honom igen.

Min anmälan till Tåmelägret har nu gått igenom och jag ser fram emot en hel veckas sökträning. Men jag inser att vi måste komma igång och jobba ordentligt fram till dess här hemma så nu måste jag rappa på och hitta en grupp att träna med.

Påsken -10

En helt underbar påsk långt upp i norr

Pep på en skidtävling i Kuttainen

Ella på samma ställe, dock ingen bild på Ixxi då hon sällan gör sig på bild. Svart svart svart...

Ishotellet i Jukkasjärvi, önskar att kameran var bättre så att ni får se hur fantastiskt det var.




Hos Isäntäs faster i Pirttivupio bara någon mil från Kebnemassivet


Livsnjutaren

Mitt rödfläckliga lilla hjärta

Varje gång jag är nere i garaget eller ute och tränar så tänker jag "borde tagit med mig Isäntä så att han kunde filma" Men nästa gång är det glömt och jag står där igen med precis samma tanke. Det är ju så svårt när jag i stort sett nästan bara tränar själv att veta hur det egentligen ser ut. Min känsla är att det ser bra ut men den kan ju ljuga. Känslor har ljugit för mig förr.

Pep verkar stormtrivas med sitt nya liv som undervisningshund. Han trivs lite för mycket tycker jag, han har blivit lite översocial. Hoppar mer än gärna ned i okända människors fickor för att se om det kan finnas en eller annan godisbit där. Till mattens stora förtret. För som sagt det uppskattas ju inte av alla.

Mest har han fått träna agility, han har fått lära sig däcket, platta tunneln och lite hopp. Han är så snabb så snabb på att lära sig. Igår hörde jag hur eleverna "slogs" om vem som skulle ha honom. Det är sånt som värmer ett ömmande modershjärta.

Ibland tror jag att han är för snabb i tanken för mig, att han vet vad jag har i åtanke för nästa steg. Har inte tränat så mycket inkallning, eller tävlingsmässig ska jag säga, men så helt plötsligt så satt den där. Men så nu när jag skulle ta och verkligen se hur den såg ut. Då började han ställa sig efter halva sträckan. Alltså det har vi ju inte ens varit och nosat på. Den här hunden är för smart för mig. Har han studerat reglerna eller lyssnade han så noga när jag hade genomgång i en av klasserna. Han gjorde helt klockrena ställanden och från hög fart i galopp. My god så snyggt det var. Jag var så imponerad men det var ju så fel. Plus nåt som vi inte alls tränat. Måste kolla med mina elever om det är någon av dem som tränat detta med honom så att jag kanske får svaret på gåtan. Men jag har inte satt dem på den uppgiften... hum det är ett mysterium.

Sedan en annan liten lustig sak, nu när jag tycker att han kan både ställande och läggande så börjar han testa dem lite nu och då. Vi går fritt följ och helt plötsligt ligger han ner eller står och väntar på belöning.

Vänta på stickordet lilla vän så ska du nog se att du får något för det men inte annars. Jag har dock svårt att låta bli att le och värmas inombord för hur roligt han tycker att det är.

Känna sig hemma

Pep börjar nu känna sig hemma på jobbet. Idag kände han sig lite för väl hemma. Ville leka och busa med varenda hund i klassen. Jag undrar när han kommer att sluta leka? För tillfället är det bara lek som gäller. Han och Ella är som galna. Han kan gå fint i kopplet tills vi börjar nära oss stället där de brukar få komma lös. Då märker jag att han sakta men säkert kommer längre och längre fram i kopplet. När de väl är lösa är det fullt ös, medvetslös. Det var väl vad han hade hoppats på idag.

Han har inga som helst problem med att träna med för honom helt okända människor. Han blir bara glad när någon visar honom en bit karra och sedan så försöker han göra vad de begär av honom. Han har fått lära sig några agility hinder, att ha godis på nosen samt att komma in vid sidan vid inkallning. Det upptäckte jag när vi var ute på promenad och han helt plötsligt kom in och satte sig vid sidan varje gång jag ropade. Han är så duktig min lilla Pep. Men framför allt är det ju en helt enormt bra miljöträning. Det kommer hästar förbi och han ska ändå jobba, det bräker får i den lilla fålla precis vid hundhuset. Nya människor och hundar hela tiden. Kanoners.

Sedan måste jag berätta att det verkligen har hänt något med apporteringen. Det är som att han helt plötsligt greppat vad han ska göra. Nu kommer han med bollar och andra leksaker bara jag sträcker ut handen. Det är roligt att komma till mig och leka. Jag är så glad så glad. Ska prova Monicas tips och lägga ut en massa leksaker och se om han kan komma med dem till mig utan att leka med dem först.

Längtar efter barmark!

Kära mor

Vad många år, dagar, minuter och sekunder som gått.

Den allra första tiden trodde jag aldrig att jag skulle klara det. Jag var som vanligt stark utåt, men på insidan så var allt trasigt. Jag var arg, frustrerad och oerhört ledsen.

Idag över tio år senare har jag bara sorgen kvar. Saknaden efter dig min älskade mamma. Jag lever med den varje dag, den har blivit en del av mig.

Ibland så tänker jag att jag borde presentera mig så här:

"Hej jag heter Anna och jag bär på sorg"

Ny vecka nya tag

Idag har Pepson varit "hundstandin" under två lektioner. Han är ganska trött nu ska jag säga. Han är så fin som accepterar att vem som helst tar honom i kopplet och tränar med honom. Idag har han fått träna lite agility och allmänlydnad fina pojken.

Det är dock väldigt konstigt att stå på sidan om och se hur ens hund blir tränad av någon annan.

Vi har haft ett mysigt men snöigt sportlov som inte har inneburit så mycket aktivitet. Det gick nämligen knappt att gå ut. Stormvarning och snöfall i kombination med kyla gör liksom inte att suget att vistas ute är så stort. När jag var ute på promenader med Knäppson pepson var de enda andra jag mötte andra hundägare. Det har varit väldigt lite folk ute. Men så strax före helgen så kom solen fram och vi har varit ute på isen och strosat, gått härliga långisar med värmande sol på vinterkänsliga kinder. De dagarna har alla tre hundarna varit med och Knäppson Pepson har varit så lycklig att han äntligen har haft någon att leka med. För lek det är ett måste tycker han om Ellabus är med.

Jag har varit på distriktsårsmöte och är i och med det invald i distriktets styrelse som sekreterare. Full rulle med andra ord.

Liten rapport

Nu var det ett längre tag sedan jag skrev något här. Vi har hunnit med en hel del.

Störnigsträningen börjar ta form. Både genom ridhusträning och med träningskamrater. Vi har en hel del som vi brottas med. Tex när andar hundar får leka, skiit jobbigt tycker Pep. Eller när någon tränar apportering, då är det bara att träna på att sitta stilla och ha fokus på mig som gäller. Jag vet inte om jag rent mentalt kan hålla honom på plats under rörelse. Det drar så mycket...

Jag längtar efter vår och skog nu. Tycker att vi börjar få till lydnaden riktigt bra nu så nu vill jag ut i skogen och jobba.

Platsliggning - Tränat allt för lite. Måste jag ta tag i.
Frittfölj - sitter väldigt bra, han kan tränga ibland och kan ibland hamna ett halvt steg framför. Men stegförflyttningarna sitter fint. Som vanligt är det små detaljer som måste putsas på.
Läggande - lägger sig fort, har börjat med att gå i från honom. Sätta ihop momentet så att säga
Inkallning - Den nöten har vi nu knäckt. Började träna sent så han satt bara kvar. Men nu springer har i fart. Ska nu börja träna i alla positioner, dvs från ligg och stå.
Ställande - ställer sig direkt på kommandot, har börjat gå vidare. Tränar mycket på att han ska skilja på stå och ligg.
Apportering - sitta och hålla är inget problem, men att vänta på kommando lite svårare. Metallen håller vi på med plock upp och lämna.
Hopp - har bara tränat två gånger men ettans hopp är inget problem.

Övriga moment vi tränar
Framförgående - att stå framför mig och titta mot targeten sedan GÅ från mig.
Kryp - Jobbar på med att använda rumpan. Han kryper fint men har en ganska hög hastighet. Jobbar vidare med detaljerna där.
Fjärrdirigering - Skiftningarna sitt och ligg inga problem, stå och upp börjar fungera bättre men inte på avstånd. Har inte börjat träna på sitt upp.
Rutan - Galopp ut mot target i rutan, inte säker på position i rutan utan target. Vi har inte jobbat så mycket med rutan.

Nu ska jag snart iväg till jobbet så hundarna ska ut på promenad.
Ha det så gott

Lek och bus

Grattis till mig

Idag har jag varit på mitt nya jobb för första gången. Jag har fått 40% på naturbruksgymnasiet här i stan. Jag ska undervisa i hundkunskap. Det känns så spännande och jag vill bara börja nu. Fast det har jag ju... kan inte riktigt förstå det. Att jag får arbeta med hund om dagarna inte bara kvällarna. Helt otroligt! Mest av allt kommer jag att uppskatta att få kollegor. Att ha någon att vrida och vända mina ideer med.

Jag var först inte säker på om jag skulle få jobbet. När jag varit på intervju så tyckte jag att de hade varit lite väl misstänksamma mot att jag tränar operant. Så jag trodde faktiskt inte att jag skulle få det. Men så ringde rektorn i morse. Hon lät tveksam i början av samtalet så jag tänkte direkt att hon skulle ringa och säga att någon annan skulle få jobbet. Men så var inte fallet och gissa om jag blev glad? Jag är som sagt mer van vid att de säger att jobbet gått till någon annan.

Nu när jag smält det hela, så snurrar tankarna runt i huvudet. Framför allt funderar jag lite på hur jag ska förhålla mig till den praktiska träningen. Vad jag vill att de ska ha med sig när de slutar kursen. Då tänker jag kanske inte direkt kunskapsmässigt utan känslomässigt. Vad vill jag att de ska ta med sig för hundsyn och hur kan jag förmedla detta.

Åh detta är underbart!

Träningsdag

Idag var det dags för ridhusträning igen. I snöyran tog vi oss dit, Pep och jag. Den här gången var han inte lika skällig. Nu var det bara när lek pågick nära inpå som det var svårt att vara tyst. Han var oxå mer koncentrerad på mig och visste varför vi var där. Jag vågade till och med ta av kopplet. Han är så fin och så duktig.

Vi tränar bara sånt som vi kan när vi är där för jag tycker än så länge att det är för stora störningar att lägga på vid nyinlärning eller för sånt som kräver mycket av honom. Vi försöker att bara ha kul.

Idag har varit en helt underbar dag, superhärligt väder och promenad med hela familjen. Nu ligger de alla och vilar runt oss. Pep hade varit så duktig när vi var och tränade att han fick springa lös idag. Det resulterade i att jag fick plumsa i midjedjup snö då Pep hittade resterna av en lax som någon slängt ut. Jag fattar inte vad folk slänger ut ibland.

För mig blev det i alla fall ett bra träningspass. Alltså Pep fick sin träning och jag fick lite jag med :)

Insprerad

Findag.

I all den här hormonröran så har vi haft en väldigt väldigt väldigt fin dag. Promenaderna har varit lugna och fina. Kopplet har varit slakt och jag har inte fått armen dragen ur led då Pep gör sina galna kast efter doftfläckar eller vad det nu är. Idag var det så fint. Jag kände harmoni.

Inne har det oxå varit harmoni. Ella och Pep har varit så kärleksfulla mot varandra.

Mina två sötnosar.

Fick en hel hög med inspiration när jag pratade med Jessica här om dagen. Det är så inspirerande att prata med andra som förstår en. Oftast tycker jag att jag möter motstånd nuförtiden. Det är lite trist. Men jag tänker inte ändar mig och träna på något annat sätt. Det är dock tråkigt när det kommer till något som en gillar så mycket och när vi är så många som delar intresset. Jag får en känsla av att inte riktigt bli tagen på allvar. Det är något nytt för mig för att träna med klicker eller operant har idag blivit en vanlig metod som används av så många. Men det är tydligt att så inte är fallet här. Eller så har jag bara haft otur och inte mött de människorna.

Min inspiration för att träna har i alla fall inte varit så hög utan det har mest bara blivit det som måste göras. Jag har inte känt den där glädjen som jag brukar när jag tränar hund. Den där glädjen som gör att jag tänker och idéerna sprutar. Tack Jessica för att jag fick inspirationen tillbaka.

And the beat goes on

Jag tar tag i hormonerna.

I söndags var vi på klubbens öppna ridhusträning. Passivitet stod på schemat. Eller i alla fall att inte sitta och skälla på allt som händer. Att ligga ned och vara passiv i ett ridhus är inte så enkelt om en gillar hästskit... kryp kryp till nästa godbit...

Först när vi kom dit var nerverna på utsidan och gick någon för nära så "voff vooff" från Pepson. Efter ett tag börjar det hända grejer. Hundar får härliga lekbelöningar. Pep går upp i varv, det känns som att han vill vara med. Voff voff voff. Det är nyttigt för honom det här, att bara vara bredvid och inte delta. Här hemma är han ju i centrum hela tiden och den som oftast får göra. Så att inte delta är jobbigt. Efter ett tag lugnade han ned sig och vi tränade lite. Efter träningen ännu mer passivitet. Då blir det jobbigt för då kommer IPO gänget in och där handlar det om roliga belöningar och fart och fläkt. Men då hade Pep fått jobbba lite och verkade inte alls tycka att det var jobbigt att sitta och titta på. Avundsjuk var han fortfarande men inte skällig.

En mycket bra dag, en mycket bra helg.

Svart eller vitt

Jag har en ulv i fårakläder.

Vet inte från dag till dag vem jag går ut med ulven eller fåret.

Men jag är glad i alla fall, för jag har fortfarande ett får då och då.

Jag är oxå glad för att det är förvånade lätt att lura fram fåret. Det gäller bara att hitta en ingång för berömmet.

Planen klar

Det är lördag, solen skiner och det är bara -7 grader. Helt underbart med andra ord. Jag bestämmer mig för att träna på klubben. Sätter mig ned och gör en plan. Det vet jag att jag borde göra oftare men jag glömmer bort det. Eller förtränger. Eller struntar i. När jag inte gör det så blir det oftast så att jag tränar på det vi redan kan. Det som går bra och där jag ser snabba resultat.

Nu gjorde jag med tanke på 2010 års mål en träningsplan för dagen. Som jag oxå höll mig till. Jag är stolt över både mig själv och Pep som alltid göra så bra ifrån sig på träning.

1. Framförgående - glömmer bort att träna så vi går inte framåt. Men jag ser att vi kunnat öka avståndet till targeten.

2. Apportering klass 1 - Pep griper apporten mer än gärna (så länge den är i trä) så nu tränade vi på att vänta på stickordet. Hemma i soffan tränar vi hämta och lämna metallen.

3. Platsliggning - Glömt bort att träna. Men jag ser inga som helst problem där. Det handlar bara om träningstid. Ligger stabilt och ner med huvudet när han kommer på det. Men jag har inte tränat att ligga länge så han sätter sig upp efter ett tag. Alltså gå tillbaka och förstärka liggandet. Men som sagt inget problem han vet om att han ska vara kvar på platsen.

4. Inkallande - Det här momentet har jag helt och hållet skippat att träna. Vilket gör att Pep inte har någon direkt aning om vad han ska göra. Sätter jag honom och ropar hit så sitter han fint kvar vid första försöket. Andra försöket lägger han sig ned. Där slutade jag och fick ta mig en funderare. Tränade ordet hit på promenad istället, när han spontant kommer i superhög fart. Satte honom och provade igen och jag ser hur det rycker i kroppen men han sitter fint kvar. Provar igen och han kommer rusande i hög fart. En liten liten seger för mig och snart så har vi nog en fungerande tävlings inkallning oxå.

Nu är middagen klar så jag återkommer med fortsättningen.

Liten men naggande god

Äntligen har vi fått hem en spark. Vi brukar ge oss ut på sena kvällar jag och Pep. Då gör vi stan osäker. Eller tja kanske inte då Pep inte får dra mig än utan nu fokuserar vi på att springa bredvid sparken utan att dra. Det kanske låter konstigt men då vi bor mitt i stan och jag gärna vill kunna ta mig till ett bra sparkområde i lugn och kontrollerad fart måste vi ju träna på det. Min tanke är att att han ska gå vid sidan i vanligt koppel och dra i selen och att han ska lära sig skillnaderna mellan dessa.

Första gången vi var ute så tyckte Pep att det var lite konstigt. Som vanligt löser han alla sina konflikter med lek och bus. Så fort jag började sparka så började Pep att hoppa, skutta och kampa/busa med kopplet. Tog en djup klunk ur tålamodsburken och fick börja riktigt från början, foten på meden bra och karra en spark utan lek och bus bra och karra. Jag öste karra över honom och tillslut så gick det vägen. När vi kom ut på en mer trafikerad gata som oxå var lite mer packad och därmed oxå halkig så fick vi upp farten ordentligt och då kom buset tillbaka. Men det kommer nog att försvinna så fort han vant sig lite mer. Jag var dock helt slut när vi kom hem. Kommer att få en fin och vältränad liten stuss om vi sparkar en liten stund varje kväll. Eller i alla fall vänstra skinkan...

Idag har vi varit till vetten för sprutan. Det är så skönt att inte behöva boka tid utan bara sätta sig i bilen en dag då det passar en själv. Trots att vi missat den dagliga vaccinationstiden så var det inga problem, de är så snälla. Pep fick sin spruta och brydde sig inte det minsta om vad som hände. Passade på att väga honom oxå. Igår var jag in och läste om Kell och Cooper, läste att den lilla valpen redan vägde 17 kilo och att Kell vägde 30 kg jag blev lite förskräckt, inte för att de väger mycket utan för att jag tror att Pep väger lite. Men då har han ju en liten mamma oxå. Så för att stilla min nyfikenhet passade jag på att sätta lillprutten på vågen och minsann jag var inte helt fel ute, ett år och 18 kg. Det är väl lite väl lite muskler på kroppen så efter vinterns sparkande kommer han nog att väga lite mer men jag är ganska nöjd med att hålla honom runt 20.


1 år och 18kg

Annars tränar vi mest sånt som går att göra inne, idag är det - 27 ute och ingen av hundarna vill vara ute mer än nödvändigt. Pep får göra av med lite energi vid sparkturerna för då rör han på sig tillräckligt mycket för att inte frysa. Promenader med de sakteliga tanterna är för kallt. Ja ja med det jag skulle berätta är att vi leker apport. Har haft lite problem med apporteringen, misstänker att jag lagt för hårt tryck på honom. Så nu leker vi apportering och jag använder mig bara av metallen. Jag gömmer den bakom någon kudde eller under en filt och Pep ska leta och sedan komma och trycka nosen i min hand med apporten i munnen så klart. Det är en rolig lek tycker Pep. Mycket roligare än att bara plocka upp en apport från golvet när matten står och stirrar. Som han kämpar.

Sedan måste jag ju även skryta med att jag har en allmänlydnadskung. Med de egensinniga och självständiga tibbarna har det dröjt till de varit 3 år innan jag varit helt nöjd med deras hundmöten och "varalösbeteende". Men igår när det var endast -13 gick vi en lång runda och jag lilltok och vi mötte massor med lösa hundar och Pep klarade det galant. Han var lös och jag behövde inte oroa mig för andra hundar, människor är en annan sak. Han vill mer än gärna fram och hälsa på dem alla. Men det är ett problem jag gärna har.