Livstecken

Vi har inte dött eller beslutat oss för att inte skriva så ofta, varken Pep eller jag. Det är bara det att jag tappat bort kameran och jag blir så frustrerad varje gång jag inte kan visa upp hur mysigt trevligt vi har det, mina tre busar och jag. Eller tja två busar och en filbunke...

Senast sagda om Pepson
"Men jag ser att han inte har bestämt sig för vilken färg han ska ha på ögonen."

Nu ska jag hacka upp lite köttbullar och så ska Pricken och jag gå ned i garaget och träna på framförgående och rutan. Det vill säga, gå till flasktarget och springa till musmatta. Det blir första gången vi gör båda vid samma tillfälle får se hur han sorterar.

Testing testing, one two, one two, two, two...

Häromdagen diskuterade jag med en annan hundägare kring det här med inlärning. Personen tyckte att det var så jobbigt att hennes hund hade börjat tjuva. Eller snarare börjat springa saktare och saktar vid inkallning med ställande. Jag kände hur irriterad personen var på sin hund som tyckte att den var olydig.

Jag formligen älskar hundar som testar. Om de inte gjorde det så skulle ju inte inlärningen sitta som en sten. De måste få prova sig fram till vad som är rätt. Börjar hunden springa saktare vid inkallningen, avsluta och gör om tills hunden gör rätt. Då har den förhoppningsvis lärt sig sin läxa och förstår att för att jag ska få stå kommandot måste jag springa det allra fortaste jag kan.

Grejen är dock den att jag inte alltid förstår vad det är min egen hund gör. När han börjar testa, jag hinner tänka "men vad gör du, du kan ju det här". Sedan trillar polletten ned. Som idag, vi tränade på statiska positioner med störning, jag rör mig mycket och nära. Det var verkligen skitsvårt, Pep hoppade upp som en fjäder varje gång. Men så kom jag på att varje gång jag är nära så tränar vi ju oftast rörelse.

Så börja om, låta honom lugna ned sig i positionen gå en bit bort och låt honom ligga. Sedan kan jag börja störa. Men vad leder det till? Pep som tycker att han får vänta allt för länge på sin belöning, lägger först ned huvudet. Jag blir glad och ler för jag tycker att han gör det bra. Sedan kommer han krypandes mot mig i världens fart och i ett skitsnyggt kryp. Så klart att huvudet i golvet betyder kryp, jag har ju tränat med targetsticka mot backen. Vad ska han tro. Klart han testar för att se vad hon vill ha. Han är helt underbart smart.

När inte det fungerade så förstod han att han skulle ligga kvar och jag fick till några riktigt bra övningar med störningar.

Ibland är det inte helt enkelt att få till det en vill, men det brukar gå tillslut och förhoppningsvis har hunden lärt sig massor på vägen. Så jag skulle kunna säga att jag fått vad jag förtjänar, en hund som testar allt och jag älskar det!

Bildbevis

Tack för gratulationerna!

Förmiddagen var som vilken förmiddag som helst. Bortsett från att vi ägnade stor del av den åt att städa och fixa det sista. Jag var på stan och handlade kläder att ha på mig. Hade sett ut en kofta som jag tänkte skulle passa men visste inte vad jag skulle ha mer. Bra framförhållning :)

Spontanhittade en vit fin "kråsblus" på Hempan. Så systerL du har varit med på ett hörn för du har betalat en del av min klädsel.

Tog med hundarna ut i skogen och plockade där ihop min bukett bestående av höstfärgat blåbärsris och rönnbärskvistar.

När det var ca en timme kvar tills min familj skulle komma började vi väl så smått att göra oss klara. Tyckte liksom inte att det var någon ide direkt före, hundhår och promenader skulle ändå förstöra kläderna. Så när min familj kommer dvs pappa, M och lillebror så är vi långt ifrån klara. Jag tror att de var mer nervösa än vad vi var. Vi hade ju bestämt oss för att inte göra så stor grej av den här tillställningen då det kommer mera senare. Fest och sånt. Det var i stort sett bara datumet vi var ute efter. Knasiga som vi är.


Väl framme vid kommunhuset så blev jag faktiskt lite nervös, trodde inte att det var möjligt. Där väntade oxå Isänts bror med familj så vi hade några från varje sida som var närvarande.



Tyvärr har jag inte installerat något redigeringsprogram i den här datorn så ni får ta bilderna för vad de är.


Jag höll hårt hårt i Isäntäs hand. Ville inte släppa taget.

Kjolen jag har på mig har jag stickat själv. Efter själva vigseln hade familjen busat lite, först fick vi ris över oss och sedan när vi åkte hem i pappas bil så hade de satt skrammel där bak. Lät som att vi var ute och åkte häst och vagn. Mysigt. Men lite jobbigt oxå... jag gillar ju inte riktgit såndär, vilket de vet och skiter i :)

Väl hemma skålade vi i goddricka, fikade och sedan bar det av ut på restaurang. Så mycket mer hände inte den här dagen. Men det var fullt tillräckligt och som sagt fortsättning följer...

Usch då

Läste i tidningen i morse om två schäfrar som anfallit och dödat en liten hund och bitit en annan. Fick mig genast att tänka på den jag mötte här om morgonen. Det var i samma bostadsområde så det är ju inte helt otroligt om det var en av dem. Men den såg inte farlig ut, dvs arg eller så. Den lyssnade på mig och kom inte fram. Men så här i efterhand så förstår jag varför hundarna reagerade för de brukar inte skälla på andra hundar hur som helst och framförallt inte när vi kommit bort från gården. Ella boffar åt alla hundar som hon möter i trapphuset och ute på gården. Fy på dem som tror att de kan bo i samma hus som henne... Men så här som de betedde sig när vi mötte schäfern har jag aldrig varit med om förr. Så kanske var den lite knäpp ändå och hundarna kände det.

Skönt att det slutade lyckligt i alla fall.

Vad mer kan jag berätta. Jo det har helt och hållet lugnat ned sig hemma. Eller kanske inte men Pepson har lugnat ned sig. Jag tror att Ixxi gått in i höglöpen för att nu är det Ella som är som en liten brunstig hane och springer omkring här och försöker charma Lakrits. Det är på en annan nivå liksom bara jobbigt, jag behöver inte vara rädd för små blandrasvalpar som resultat av hennes uppvaktning. Pep är bara fram och luktar på henne mellan varven annars har han helt lagt av, dock vågar jag inte lämna dem ensamma... som sagt han har inte börjat lyfta på benet än så han har nog inte riktigt förstått det där.

Har oxå upptäckt att jag slarvar som en liten gris när jag tränar med Pep, framförallt när jag bara går ut och tränar på gården. Då har jag ingen plan och vi tränar lite på det och lite på det men det blir inte ordentligt med något alls. Jag måste bli duktigare på att göra upp tydliga planer på vad jag vill uppnå. Bara för att han börjar kunna en hel del så är han långt ifrån färdig.

Anna din hund är INTE färdigutbildad så börja inte slarva nu!

Bättre och sämre

Och jag måste erkänna det är inte så farligt med en kär unghund och en löptik. Det är fint att kunna utnyttja situationen för störningsträning. Trots att Pepson är hur kär som helst och stressen snurrar honom vidare i dansen så har han inga som helst problem att koncentrera sig när vi tränar eller leker. Det ser jag som något väldigt positivt. Det känns oxå väldigt bra att kunna använda situationen. Tänk så bra i framtiden om Pep inte blir störd av löptikar när vi tränar...

Var ute på klubben i onsdags och fick en riktigt bra skott träning. Fyra skott och allt han gjorde var att vinkla på öronen. Skönt. Hoppas att de har platsliggning nästa onsdag med så att vi kan träna ännu mer på det här. Det är så himla roligt att ha superlyckade träningspass och det har jag nästan alltid med Pepson.

Nu till något helt annat. Idag när vi var ute så busade Pep och Ella som vanligt. Det är otroligt skönt att han låter Ixxi vara när han är lös ute. I alla fall så rusade de på som vanligt, Ella försvinner in i skogen jag får ropa på henne och hon kommer i världens fart. Framme hos mig så stannar hon lyfter på tassen och säger "ooii" ooiii". Hon ser så hjälplös ut och vill verkligen att jag ska förstå att hon har ont. Jag tittar på den och det visar sig att hon gjort illa en tå. Den är svullen och lite blodig. Hon haltar sig fram och jag bär henne större delen av sträckan tillbaka. Tänker så klart på Dojjan, hoppas på att det lagt sig imorgon. Nu får hon vila och inte använda tassen överhuvudtaget. Bär ut henne, tur att hon inte ens väger 10 kilo... ser det inte bättre ut i morgon så åker vi till veterinären. Söta lilla tanten.

Idag har vi knappt haft något gnäll alls här hemma. Kanske kanske har jag förstått hur jag ska hantera situationen...

Pep och tonnisarna

Pep har idag varit på promenad med en hel högstadieklass idag. Lite stort att hoppa ut ur bilen och där står 25 förväntningsfulla ungdomar. Hjälp! sa Pepson sedan kände han att en av dem hade ett äpple i handen och vips var det borta eller rättare sagt i Peppens mun. Det samma gällde hans försiktighet, hoppeliskutt och kanske sno en vante här och en vante där. Han bemästrar i stort sett alla situationer trots sin försiktighet. Jag menar 25 tonnisar är inte det lättaste att hantera, jag borde veta :)

För tillfället har de i alla fall ungefär lika mycket hormoner som rusar runt i kroppen...

Ikväll ska vi ut på klubben och träna lite hade jag tänkt. Enligt min plan skulle det bli ett spår om dagen den här veckan, men så har jag fått jobba. Heldag igår och halvdag idag, och idag regnar det. Typiskt. Men det kommer fler tillfällen... jag är inte den som ger upp i första taget även om jag kan vara lite så där lagom lat ibland.

Garage inte bara för bilar

Det fiffiga med att Ixxi får egen prommis är att jag då kan passa på och lägga ett spår åt Pepson.

Han är så kär, kan inte hålla sig borta. Ligger hon i soffan måste han ligga i soffan. Ligger hon i fotöljen ligger han precis under. Livet är lite jobbigt för honom nu...

Jag har äntligen kommit på varför det är så bra att ha ett stort garage under huset. Perfekt för kvälls träning, när det är mörkt ute. Vi har börjat träna på framförgåendet. Vi tycker båda två att det är riktigt roligt att träna på något helt nytt. Pep har förstått att han ska fram till targeten men vi är inte helt överens om hastigheten dit. Jag tycker snabb skritt och han tycker fortast möjligt. Tror det är därför vi har så roligt, vi måste brottas lite båda två.

Det är en fröjd att träna med honom. Jag njuter lika mycket varje gång.

Ps. ska försöka övertala Ixxis försäkringsbolag att en kastration gör henne friskare och därför borde vara något de går med på. Hon får alltid skov vid löp så jag tycker de borde tycka som jag...

Stackars liten

Nu har Pep det inte lätt.

Ixxi löper och hon luktar så gott, han vet inte vad han ska ta sig till. Det går inte att lämna dem obevakade. Går separata promenader för husfridens skull. Det gillar Ixxi som tycker att Ella och Pep kan vara lite väl stökiga emellanåt.

Det märkliga är att han inte börjat lyfta på benet. Han markerar inte särskilt mycket heller. Tänkte liksom att löpet skulle påskynda det hela men så verkar det inte vara, lilleman vill fortsätta vara liten :) Vilket bara gör mig glad.

The schäfer experience

1. Morgonpromenad i fredags, en stor schäfer kommer mot oss. Jag ser ingen ägare och hunden beteer sig som att den är ute på vift. Mina hundar känner att något är konstigt och börjar skälla, alla tre. Gjorde nog schäfern lite spak. Den vågade sig inte fram till oss och vi vände och gick åt andra hållet. Den följde oss en bit, men höll sig på lagom avstånd. Jag gick genast hem, tog med mig ett koppel för att se om jag kunde koppla upp lösdrivaren. Det är ju inte så himla kul med en schäfer som springer vind för våg. Många är rädda. Men när jag kom till platsen där vi mötte den var den borta. Mest troligt hade den gått hem igen.

Gillar inte att möta lösa hundar, får mig alltid att tänka på det strikta hundägaransvaret. Om den hunden kommit fram till mina tre och provocerat fram aggresivitet och mina hundar skadat hunden så är det mitt ansvar. Inte kul att möta lösa hundar med tre i koppel. De jagar ju upp varandra och blir mer eller mindre ett stort väldigt ljudligt monster.

2. Sökfigge på lördagsmorgonen. Schäfermöte nummer två, ligger i en dold lega där jag måste hålla i ett galler som inte står så stadigt. Hör att hunden kommer, inser tidigt att jag inte kan hålla gallret och så vips så är hunden inne i den trånga legan, står på mig och naturligtvis skallmarkör. Tur jag inte är rädd.

3. Vid samma tävling men i en ny lega som är yttepytte liten och helt naturligt dåld. Ett litet hål att krypa ned i och så lite galler och annat jox över. Hunden letar efter mig och lyckas forcera bort gallret och sticker i huvudet. Naturligtvis skallmarkör, inga öronproppar. Den här hunden vill dessutom markera så nära mitt ansikte som det bara går, jag blir duschad i schäferspott. Blundar och håller för öronen och blir mycket glad när husse och domare äntligen kommer fram. Väl på stigen får jag frågan, den nöp dig inte för att du skulle komma fram? Ojoj då hade jag tur som bara fick en halvliter schäferspott på mig.

Från Kuba till libre

Mitt hem har förvandlats från en polisstat till en lekstuga. Jag vet helt ärligt inte vad jag föredrar. Det är ju mysigt när ens hundar är vänner och ligger tillsammans i soffan och gosar. Men att de ska leka hela tiden är lite tröttsamt. Å andra sidan är det inte heller kul att en hund alltid ska måsta vara utanför. Får inte komma upp i soffan eller röra sig i närheten av.

Tänk om de kunde hitta en balans.

Jag gillar inte att bli väckt på morgonen, jag vill vakna av mig själv och inte för att någon hund promt måste ha mat en viss tid eller nåt sådant. Tanterna har aldrig varit sådana att de väck mig. Men Pep gör det och han har utvecklat ett helt oemotståndligt sätt att göra det på. Han smyger fram till sängen och försiktigt pressar han in sitt huvud under min hand (om den finns tillgänglig, gör den inte det går han igen) så att jag inte kan låta bli att gosa med honom. Tja och då vaknar jag ju. Det är så oemotståndligt charmigt att jag inte kan låta bli att le bara jag tänker på det. Väcker han mig på det sättet så har jag inget emot att bli väckt.

Nu ligger de och busar i soffan han och surtanten Ella. Jag fattar inte vad som hänt, nu vågar hon ligga på rygg och busa med honom. Han får hoppa upp bredvid henne i soffan och röra henne med tassarna. Det var ett tag då det var helt omöjligt.

Mackan - bara för att jag säger att han gör ett fint lk1 frittfölj behöver du inte ta mig på orden. Vi kan inte springa än... det är mest bara hopp och skutt och jag tror inte att det ser lika fint ut som det känns. Men vi är på god väg.

Plötsligt händer det

Om Pep fortsätter att lossa hår i den takt han gör nu så kommer han snart att vara en Australiensk nakenhund!

Nu ska jag berätta en liten solskenshistoria, den handlar om mig. Ganska osugen på att träna hund satte jag mig i bilen med alla tre där bak. Tänkte att hundarna mår ju bra av det i alla fall. När jag kom fram så upptäckte jag att jag glömt klickern och tappade ännu mera sug. Men tänker har jag ändå åkt ut så måste jag ju göra något i alla fall. Tar med mig träningsryggan och alla tre hundarna.

Binder upp dem och sätter mig ned i gräset hos dem för att fundera på vad jag ska göra med det här passet. Bestämmer mig för att det är jag som ska tränas. Jag ska träna på att inte smitta hundarna med mitt dåliga humör eller osug. Alltså kramar jag om dem alla tre och berättar för dem hur fina och duktiga jag tycker att de är. Sitter där och gosar ett tag och tar sedan med mig Pep och tränar lite frittfölj. Utan klicker hur går det till, jag känner mig nästan naken utan den.

Nåväl, Pep vara bara så där suveränt duktig som han kan vara ibland. Totalfokuserad och gick ett helt toppen frittfölj nästan klar för lk 1. Jag bara gick där med ett stort leende på läpparna och var så stolt över hunden och mig själv. Att jag lyckades jaga bort allt mitt trista innan vi gick in på planen. När det gått så bra så tog jag svartafaran, hehe. Trots Ixxis mage har jag lite smått bestämt mig för att det är dags att vi tar upp tävlandet igen. Hon tycker att det är så himla kul. Men då jag inte har några toppenbelöningar att tillhandahålla, bara mat och leksaker. Så kommer det inte att bli med 10 mässigt elit i bakhuvudet utan mer bara för att hon och jag ska ha något kul att göra.

Efter 3 års uppehåll, hon har haft två valpkullar och sjukdomen så är det mycket som inte längre ser ut som det gjorde. Men grunderna finns där och innan alla valpar och allt så hade hon verkligen ett fint program. Så lite av det ska vi nog kunna plocka fram, vi har ju som sagt nästan inte hunnit tävla i tvåan än. Tvåan och trean tycker jag nog att vi ska klara. Sedan får vi se, hon är ju trots allt 6 år.

Sedan skulle Ella få göra lite, men den tanten gör hellre det hon vill. Vilket innebär att hon mycket hellre springer iväg och letar skrymslen och vrår. Vi tjollrade lite med lite freestyleövningar vi lärt oss under Frida Binett kursen. Ella gillar sånt i vanliga fall men inte då. Hon var liksom i sin egen lilla värld och ville inte dela dem med mig. Så istället för att bli frustrerad som det är väldigt lätta att bli på Ella så gick jag bara och kramade om henne och berättade hur fin jag tycker att hon är.

Jag var så stolt över mig själv när jag satt i bilen på vägen hem. Att jag inte surat ihop utan att jag verkligen lyckades hålla mig positiv till och med under Ellas lilla egenpåhittade freestyle pass. Inte ens Peps skällande fick mig ur balans. Mer såna dagar till mig, snälla!

En dag på stranden

Helgen har varit fullspäckad med aktiviteter, allt från inflyttningsfest till Matfest. Båda var i Skeå så hundarna fick vara hos papps när vi var på kalas. Sedan på söndag skulle bror sjunga på Matfesten i stan så vi pallrade oss dit. Jag gick och de andra mer lata tog bilen. Väl framme var det helt vansinnigt med folk. Tydligen hade alla kommunanställda fått två matbiljetter att nyttja just på söndagen. Medan jag stod och väntade på familjen så kom det fram allt från barn till pensionärer som ville hälsa på hundarna. Ella älskar sånt så hon gick i gång som vanligt. Sitta stilla vad är det. Nä hon skulle upp i famnen på dem alla. Ixxi bryr sig inte utan sitter kvar på sin plats och låter sig snällt klappas på om någon ser henne genom Ellas prat och charm. Pep tyckte nog att några av dem skulle hälsa på honom oxå, men så blev det för jobbigt. Han löste det fint genom att försöka få igång Ella i lek. Det är så han hanterar sin frustration i alla lägen. Genom att leka. Blir jag arg så tar han oxå till lek. Så att förbjuda lek med kopplet med ett bestämt nej det ökar bara på leken. Med den stora skillnaden att det blir frustrationslek. Att istället stanna vänta och berömma när han läpper kopplet funkar så fint så fint. Det gäller bara att komma ihåg det när pmsen knackar på dörren och tålamodet tryter.

Igår, måndag, var det strålande solsken och riktigt klar och frisk luft. Kände att jag måste ut till havet. Knölade in oss i bilen och tutade iväg. La två spår på vägen som fick ligga i en timme. Nu hade jag bestämt mig för att bemästra Peps "läge" så att han kan spåra även efter en promenad.

Vi fortsatte ut till havet. Hundarna sprag som galna i sanden och plaskade gladeligen ut i vattnet, även Pep. Men bara efter att han gjort klart för sig att han bottnade överallt. Simma det har han inte förstått, men idag sprang han som en liten iller ut i vattnet och hämtade pinnar. Det finaste var att han faktiskt kom med pinnarna till mig. Nästa gång blir det träna lite på handtarget innan så att han kanske kommer ända fram till handen med dem.

Mitt upp i vildaste leken kopplade jag upp Pep och la honom plats, passivitetsträning typ. Ella och Ixxi ligger utan koppel men Pep har ytterst svårt att ligga och inte göra något. Ligger gör han men han hittar gräs att tugga på bökar lite i sanden och tja det mesta. Att bara ligga och koppla av det är inte hans melodi. I alla fall inte när det har varit en massa rolig lek innan. Tillslut låg de så fint att jag tog upp min bok och fick läsa några sidor.

Älskar att sitta ute vid havet och läsa.

När spåret legat tillräcklig länge hundarna fått röra på sig igen så började vi sakta gå mot bilen. Jag tog allt ytterst lugnt, gav vatten och satte in dem i bilen. Väntade ett tag så att Pep varvat ned.

Mötte btw några kids i badkläder som skulle ut och bada i det härliga havet. Det är tappert, 1 september.

Spåren gick väldigt bra och jag kände mig supernöjd. Tidigare har de varit lite av varje, ett spår har gått bra och ett dåligt. Men nu gick båda fin fint. Jag har bemästrat Pepsons sinnesstämning. Vilket var vad jag skulle göra. Sedan gick han båda spåren väldigt fint med nosen i spårkärnan och riktningen framåt hela tiden. Hade ca 10 "myrsteg" mellan varje gotta och en vinkel på det sita spåret. Tycker att han löste allt väldigt fint. Det som inte gick bra skyller jag på matten som något orutinerat inte alltid läser sin hund på bästa sätt.

Nästa spår blir det godis efter ca 20 myrisar. Det är så kul när det börjar gå framåt!