Kennelläger

Nu har vi varit hemma ett tag. Vi har varit på Black Zone's elitsatsningsläger med Maria Brandell och Anne Dahlin som instruktörer. Det var inte bara hunden som var trött när vi kom hem, jag försökte minnas varje ord och då blir man trött.

Lägret var upplagt så att vi fick en och en halv dag var med instruktörerna. Jag hamnade i den gruppen som började med Anne. Med henne tränade vi mycket på ingång ut på planen. Vi pratade om hur vi ska hantera våra belöningar. Om hunden tex tappar kontakten i friaföljet så ska det bli en förlust. Så alltså vänder jag mig bort och visar för hunden vad den har missat. Är det en leksak leker jag lite med den själv är det godis så lossas jag äta upp det. Detta för att hunden ska försöka ännu mer nästa gång.

Det här fungerade helt galet bra på Pepson. Jag behövde bara "äta" godiset första dagen sedan sa han: jag jobbar matte för det där goda det vill jag ha. Jag fick en väldigt koncentrerad hund som kunde bortse från ganska mycket störning. Jag fortsatte att arbeta mycket med detta för Anne. Vi pratade oxå mycket om nervositet och hur jag kan förbereda hunden mellan momenten och då kanske göra mig själv tryggare.

Sedan var det dags för Maria och då tog jag mig i kragen och började jobba med andra moment. Jag valde kryp och framåtsändande. Men jag fick oxå mycket hjälp av de andras arbete med apporteringen. Jag fick så mycket med mig hem att jag inte riktigt vet vart jag ska börja. Men mest nöjd är jag med att jag fått tillbaka min vilja att tävla och att jag känner att jag kan klara det.

Maria utsatte oss för en liten tävling med en massa olika störningar beroende på vår nivå. Det var mycket intressant och jag kommer att arbeta för att få ihop ett gäng som vill göra sånt här. Det skulle hjälpa så mycket för min nervositet. Ju fler knasiga situationer jag kan hantera desto säkrare kommer jag att bli.

Jag är väldigt nöjd och fick med mig en massa nyttigt hem. Jag ser redan resultat i fjärren och framåtsändandet. Ibland är lösningarna så enkla att det är surt att jag inte kom på dem själv.

Spår och upplet

Spåret har legat och gnagt i mig. Det gick inte bra ifjol och jag har inte tyckt att det varit en kul nöt att knäcka. Jag som annars gillar nötter.

Idag var jag inte direkt sugen på att träna men messade min träningskompis Annika som sa "nu vill jag se er i spåret". Sagt och gjort skar upp lite ost och packade in oss i bilen.

När vi kom fram så gjorde vi motivationsspår. Jag gick iväg synligt, Pep fick spåra upp mig med Annika bakom snöret. Första spåret var lite vimsigt. Han spårade, vindade och letade med ögonen. Men han hittade matten i skogen och hon bjöd på godaste gott. Vi bytte sida av vägen och gjorde samma sak igen. Men den här gången gick jag mycket längre så att han var tvungen att jobba lite mer. Enligt Annika som såg honom arbeta så spårade han på väldigt fint, tappade två gånger men cirklade sig tillbaka till spåret och arbetade på med större motivation. Hittade mig rakt på och fick sina älskade ostbitar.

Jag måste säga att jag är helt chockad att han var så duktig. Så som spåret såg ut ifjol så trodde jag inte att det skulle kunna gå alls. Hade nästan gett upp. Nu känner jag mig bara så lycklig och glad. Nu kan vi börja spåra. Med Annika som coach så kanske jag kan förstå mig på den här grenen oxå. Känner mig som en spårnovis på alla sätt och vis.

Imorgon ska vi prova med husse som går spåret så att jag får gå med min coach bakom linan. Känns som himla kul!

Sedan tog jag tag i uppletandet. Gör en kedjning i det momentet. Hjälparen går ut på fullt djup med hund och föremål. Hjälparen håller hunden i halsbandet och sätter fram föremålet så att hunden förstår att det ska gripas och att man ska skynda till matten som lugnt står på stigen. Det här tyckte Pep var lätt som en plätt. Tror att jag redan nästa gång skulle kunna låta hjälparen lägga ut föremålet en bit framför Pep så att han får gripa det och komma med det till mig.

Eftersom jag har en hund som haft problem att komma in med saker tidigare så vill jag verkligen stärka den här delen. Jag tänker fortsätta med det här tills jag har provat en massa olika föremål och inte bara våra. Tills jag känner mig väldigt säker på att han vet att han ska ska skynda sig tillbaka med dem så fort han har ett framför sig.

Tänker att man i den här övningen även skulle kunna lägga in svårigheter som andra föremål på vägen in mot mig. Vi får se hur jag går vidare men det känns väldigt spännande.

Representation

När man som jag sitter i en styrelse på distriktsnivå så får man vara med om det allra mesta. Vi på distriktsnivå är länken mellan lokalklubb och förbund. Vi ska förmedla information uppifrån och ned men oxå lyfta lokalklubbens önskemål uppåt. Vi är lite som en mellanchef. I det här uppdraget ingår det att vi ska representera vår organisation vid olika tillställningar vissa saker gör vi med mer lust än andra. Men det ska lika fullt göras och med vår organisations bästa för våra ögon.

Idag hade jag fått i uppdrag att närvara vid och den stora äran att klippa bandet när Åbyn-Byskes nya klubbstuga invigdes. Det kändes lite nervöst men jag tänkte in hålla något storartat tal utan berättade bara för de närvarande hur stolta vi i distriktsstyrelsen är över så engagerade SBK:are. När bandet var klipps så hade de en massa trevligheter planerade

De hade arrangerat uppvisningar i stortsett alla hundsporter vi ägnar oss åt inom SBK plus några till. Det var ett fullspeckat schema där vi gick från agility till lydnad för att sedan titta på rallylydnad, weight pull, barmarks-drag och uppletande. Klubbens aktiva berättade om sporten samtidigt som uppvisningen pågick.

Själv blev jag mest imponerad av draggrenarna. Först fick vi se några relativt orutinerade hundar dra kedjor efter sig. Sedan fick vi se en liten Chinese Crested dra en vagn, vagnen var en liten hästvagn. Ni kan tänka er hur stor den såg ut bakom den lilla nakenhunden. På husses "kom till mig" så började hunden att jobba och dra vagnen. Vi fick se hur han drog den ca 4 meter, allt på en sandig skogsväg. Ni som känner mig och vet hur blödig jag är kan ju tänka er att jag verkligen fick jobba med att hålla tillbaka tårarna. Det var så himla häftigt. Sedan fick vi se en Svensk mästare göra samma sak. Föraren till den Svenska mästaren berättade att hunden under SM drog en vagn 4, 8 m som vägde strax över ett ton. Imponerande!

När vi fått se de starka och långsamma draget så fick vi se barmarksdrag. På samma sandiga skogsväg stod en kvinna beredd bakom en sparkcykel dragen av två hundar. Matte hade gått bort en bit för att agera lockbete. Nu var det fart. Cykeln bara flög förbi oss och det var tur att föraren hade hjälm för det var inte det lättaste att stanna på den sandiga skogsstigen.

Jag vill passa på att gratulera Åbyn-Byske Bk till deras nya fina klubbstuga och tacka för en underbar dag.