Mitt rödfläckliga lilla hjärta

Varje gång jag är nere i garaget eller ute och tränar så tänker jag "borde tagit med mig Isäntä så att han kunde filma" Men nästa gång är det glömt och jag står där igen med precis samma tanke. Det är ju så svårt när jag i stort sett nästan bara tränar själv att veta hur det egentligen ser ut. Min känsla är att det ser bra ut men den kan ju ljuga. Känslor har ljugit för mig förr.

Pep verkar stormtrivas med sitt nya liv som undervisningshund. Han trivs lite för mycket tycker jag, han har blivit lite översocial. Hoppar mer än gärna ned i okända människors fickor för att se om det kan finnas en eller annan godisbit där. Till mattens stora förtret. För som sagt det uppskattas ju inte av alla.

Mest har han fått träna agility, han har fått lära sig däcket, platta tunneln och lite hopp. Han är så snabb så snabb på att lära sig. Igår hörde jag hur eleverna "slogs" om vem som skulle ha honom. Det är sånt som värmer ett ömmande modershjärta.

Ibland tror jag att han är för snabb i tanken för mig, att han vet vad jag har i åtanke för nästa steg. Har inte tränat så mycket inkallning, eller tävlingsmässig ska jag säga, men så helt plötsligt så satt den där. Men så nu när jag skulle ta och verkligen se hur den såg ut. Då började han ställa sig efter halva sträckan. Alltså det har vi ju inte ens varit och nosat på. Den här hunden är för smart för mig. Har han studerat reglerna eller lyssnade han så noga när jag hade genomgång i en av klasserna. Han gjorde helt klockrena ställanden och från hög fart i galopp. My god så snyggt det var. Jag var så imponerad men det var ju så fel. Plus nåt som vi inte alls tränat. Måste kolla med mina elever om det är någon av dem som tränat detta med honom så att jag kanske får svaret på gåtan. Men jag har inte satt dem på den uppgiften... hum det är ett mysterium.

Sedan en annan liten lustig sak, nu när jag tycker att han kan både ställande och läggande så börjar han testa dem lite nu och då. Vi går fritt följ och helt plötsligt ligger han ner eller står och väntar på belöning.

Vänta på stickordet lilla vän så ska du nog se att du får något för det men inte annars. Jag har dock svårt att låta bli att le och värmas inombord för hur roligt han tycker att det är.

Känna sig hemma

Pep börjar nu känna sig hemma på jobbet. Idag kände han sig lite för väl hemma. Ville leka och busa med varenda hund i klassen. Jag undrar när han kommer att sluta leka? För tillfället är det bara lek som gäller. Han och Ella är som galna. Han kan gå fint i kopplet tills vi börjar nära oss stället där de brukar få komma lös. Då märker jag att han sakta men säkert kommer längre och längre fram i kopplet. När de väl är lösa är det fullt ös, medvetslös. Det var väl vad han hade hoppats på idag.

Han har inga som helst problem med att träna med för honom helt okända människor. Han blir bara glad när någon visar honom en bit karra och sedan så försöker han göra vad de begär av honom. Han har fått lära sig några agility hinder, att ha godis på nosen samt att komma in vid sidan vid inkallning. Det upptäckte jag när vi var ute på promenad och han helt plötsligt kom in och satte sig vid sidan varje gång jag ropade. Han är så duktig min lilla Pep. Men framför allt är det ju en helt enormt bra miljöträning. Det kommer hästar förbi och han ska ändå jobba, det bräker får i den lilla fålla precis vid hundhuset. Nya människor och hundar hela tiden. Kanoners.

Sedan måste jag berätta att det verkligen har hänt något med apporteringen. Det är som att han helt plötsligt greppat vad han ska göra. Nu kommer han med bollar och andra leksaker bara jag sträcker ut handen. Det är roligt att komma till mig och leka. Jag är så glad så glad. Ska prova Monicas tips och lägga ut en massa leksaker och se om han kan komma med dem till mig utan att leka med dem först.

Längtar efter barmark!

Kära mor

Vad många år, dagar, minuter och sekunder som gått.

Den allra första tiden trodde jag aldrig att jag skulle klara det. Jag var som vanligt stark utåt, men på insidan så var allt trasigt. Jag var arg, frustrerad och oerhört ledsen.

Idag över tio år senare har jag bara sorgen kvar. Saknaden efter dig min älskade mamma. Jag lever med den varje dag, den har blivit en del av mig.

Ibland så tänker jag att jag borde presentera mig så här:

"Hej jag heter Anna och jag bär på sorg"

Ny vecka nya tag

Idag har Pepson varit "hundstandin" under två lektioner. Han är ganska trött nu ska jag säga. Han är så fin som accepterar att vem som helst tar honom i kopplet och tränar med honom. Idag har han fått träna lite agility och allmänlydnad fina pojken.

Det är dock väldigt konstigt att stå på sidan om och se hur ens hund blir tränad av någon annan.

Vi har haft ett mysigt men snöigt sportlov som inte har inneburit så mycket aktivitet. Det gick nämligen knappt att gå ut. Stormvarning och snöfall i kombination med kyla gör liksom inte att suget att vistas ute är så stort. När jag var ute på promenader med Knäppson pepson var de enda andra jag mötte andra hundägare. Det har varit väldigt lite folk ute. Men så strax före helgen så kom solen fram och vi har varit ute på isen och strosat, gått härliga långisar med värmande sol på vinterkänsliga kinder. De dagarna har alla tre hundarna varit med och Knäppson Pepson har varit så lycklig att han äntligen har haft någon att leka med. För lek det är ett måste tycker han om Ellabus är med.

Jag har varit på distriktsårsmöte och är i och med det invald i distriktets styrelse som sekreterare. Full rulle med andra ord.