Nu har tio dagar gått

Tio dagar utan medicin har gått. Ixxi har hållit sig bra i magen. Börjar få tillbaka livsgnistan. Pälsen har börjat blänka lite igen. Hon vill göra saker. Har börjat gå långpromenader.

Tio dagar utan medicin innebär samtal med veterinär. Med halsen i en grop ringer jag dit. Får prata med min trevliga veterinär. Han säger det jag vill höra. Det verkar bra. Det låter fint att hon svarat så bra på medicinen. Ixxi ska få äta specialmat en månad till sedan så kanske jag kan byta tillbaka till det gamla vanliga. Under den här månaden får hon inte äta något annat. Frågade om köttbulledoftande mat. Men det tyckte inte veterinären. "Ge hennes mage lugn och ro att läka." Då gör jag det. En månad hit eller dit gör ju inte så mycket. För efter det så kanske jag i alla fall kan ge godmaten som godis. Godmaten smakar fisk. Mumms säger svarta hunden.

Oroliga matte känner ändå att vintern är rätt tid att ha en hund på konvalescents. Oroliga matte pustar ut och känner att lugnet börjar ta över och oron försvinna.

Saker som gör en matte glad!

1. Två långpromenader på över två timmar vardera och Ixxi är inte trött. Vid 20 minuters rundan idag fanns det fortfarande spring i benen.

2. Att försöket gick vägen. Plockade fram en näve mat och en klicker. Tänkte nu ska vi få till ett bättre läggande. Ett som går bakåt inte pladask framåt. Backa träningen har gett fina resultat där. Försöket var om magen skulle hålla. Nervöspromenad dagen efter, men se nummer två såg fortfarande bra ut.

3. Höljudda snarkningar och en hund som sover på rygg. Det betyder avslappning och alltså inte smärta någon stans.

4. Ella som smakar kaffet när jag säger att hon får. Tror aldrig att hon gjort det förr. Hon brukar bara vända sig bort. Men idag... det hängde kaffe i skägget till och med. Hahah. Kanske inte det bästa för hennes mage dock. Men det var så lite..

5. Att inte ha oro i kroppen längre. Oron går lätt ut över hundarna, dvs jag låter hårdare än jag menar och ler inte mot dem lika ofta som jag brukar. Glad matte likamed glada hundar.

På mådag är det dags att kontakta veterinären och höra vad de har att säga. Visst kanske det blir platt fall igen. Men jag känner ändå att Ixxi är påväg tillbaka. Nu ska vi bara lära oss vart gränserna går. Hur mycket mer mat per dag kan jag ge, vid träningen. Hur många långpromenader per vecka går bra osv. Promenaderna löser nog sig själv så länge hon får behålla maten. Då handlar det ju kanske mer om kondition. Det är värre med träningen. Hur mycket kommer hon att klara av. Blir det en näve mat per dag så måste jag träna så att jag bara får lyckade övningar. En utmaning som jag gärna antar.

Sover knasigt

Inte konstigt att hon får ont i nacken när hon ligger och sover på detta viset. Det är helt allvarligt hon låg så här under en längre period. Hon är alltså inte som det ser ut på bilden påväg ned ur fåtöljen. Nej nej hon ligger och sover...

Utan medicin

Nu har Ixxi varit utan antibiotika sedan i torsdags. Magen håller fortfarande ihop och hon känns pigg. Nästa måndag ska jag återkomma till veterinären så då får vi se vad de säger. Då ska jag ha alla mina frågor redo så att jag får veta så mycket som möjligt om hennes tillstånd. För tillfället känns allt lite löst hängande.

Har varit ned till Karlstad och hälsat på mina systrar. På vägen ned besökte jag kennel Black Zone. Den yngre tiken är parad och om allt går vägen ska hon ha valpar i december. Det känns väldigt spännande. Billie är en amerikansk import och hon ser mer ut som en BC än en aussie. Liten i kroppen och svat/vit.

Det är alltid svårt att göra bedömningar av andras hundar när en bara träffar dem en kort kort stund. Både för att jag lätt jämför med mina hundar som är av en helt annan ras. Oxå för att jag inte vet så mycket. Men det jag fick se gillade jag. Hon hälsade på oss tog kontakt utan någon som helst tvekan. Men hon var inte på, vilket kan betyda god fostran för det är mycket i den hunden. Nåja, vi tittade lite på ljudkänslighet. Något som jag är lite extra uppmärksam på då jag har en hund som är ljudkänslig och vet vad det innebär. Hon visade inte minsta tecken på att det skulle vara obehagligt. Jag kampade lite med henne och det var väl där hennes rätta jag kom fram. Hon var helt fixerad vid leksaker och det syntes tydligt att hon har valllinjer. För hon letade betydligt mer med ögonen än nosen när jag gömde leksaken. Uppfödaren berättade att hon inte kunde visa några leksaker före om hon skulle träna uppletade för då "eyeade" hon dem och letade med ögonen. Det tåls att tänka på. Men hon sa att hon är en klippa i sökskogen som tycker att sökrullen i sig är nog belöning.

Själv kände jag när jag såg henne att jag skulle tycka om den typen av hund. Hon var mjuk och ivrig, förig och väldigt föremålsintresserad. En hund som jag inte skulle vilja ha haft som min första hund, men som jag känner att jag nu skulle kunna göra till en väldigt, väldigt bra tävlingshund. Plus en god vän och livskamrat. Jag blev som ni kanske förstår ganska peppad och har sakta men säkert börjat hoppas på att det blir valpar.

Väntar och ser

Nu är det bara några dagar kvar av medicineringen. Jag håller en tumme för att magen ska klara sig nu.

Jag tror att det som varit jobbigast i allt detta är att inse att vi nog inte kommer att kunna träna för att ta SLCH som jag planerat. Den här lilla krabaten har haft alla möjligheter till det. Hon är lättlärd och älskar att träna. Men det krävs lite extra motivation och det brukar då hjälpa med korv eller köttbullar. Nu kanske hon inte kan äta sånt utan bara specialfodret. Visst fodret fungerar fint att ha som gotta när vi tränar inne och i störningsfri miljö. Men när vi kommer ut behövs det lite mer. Det behövs så att hon klarar av miljön, hon är trots allt lite miljökänslig. Men med gott godis i åtanken så går det mesta. Det är bara höga ljud som stör för mycket. Det behövs som motivation för att ligga och sitta i blött gräs osv. Men men... än är ju inte det här helt klart och jag läste på nätet om hundar som blivit helt friska. Så det är bara att vänta och se.

Tom

Efter att veterinären ringt igår och efter lite letande på internet. Det gav dock inget större resultat. Så har jag och Ixxi legat sked i soffan hela kvällen. Jag vet inte vad jag ska känna. Jag känner mig bara tom och orkeslös för tillfället. Vill inte att de ska ringa och säga att jag kan jobba. Vill helst inte stiga upp ur sägen. Det kändes så bra med medicinen, att den gav resultat. Nu känns det som att jag inte vet något alls längre. Hon kan bli "frisk" men vi kanske inte kan göra det vi brukar göra. Träna och tävla. Hon kanske måste ha väldigt precisa matdoser och på precisa tider så att tarmkulturen håller sig igång. Inga utsvävningar med andra ord. Men magen kan ju lika gärna klappa ihop oxå tja eller tarmen.

Jag tycker verkligen inte om att inte veta. All min kraft, ork och energi bara försvinner bort. Den som jag skulle behöva till annat. Den finns inte längre.

Nu vet vi

Idag fick jag äntligen svaret från veterinären. Hon lider av en kronisk tjocktarmsinflammation. För tillfället vet jag inte så mycket mer än det. Veterinären blev glad då hon svarade så bra på antibiotikan så han ville helt klart att hon skulle gå färdigt den kuren. Sedan skulle vi höra av oss när hon ätit mat i tio dagar utan antibiotika.

Känns lite som att vänta och se.

Men stackarn, tänk om hon hade visat lite mer symtom tidigare då hade det hela kanske inte behövt bli kroniskt. Men hon har ju tidigare alltid blivit bra av lite ris och fasta. Då är det inte så lätt att veta. Nåja jag ska inte gräma mig för nu vet vi i alla fall...

Fleximassaker

I vår familj tycker vi att ett flexikoppel används bäst på det här sättet.


Det är utan tvekan den roligaste leksaken och jag måste erkänna att även jag njuter av denna massaker.