Vart finns...

... alla tävlingar när jag vill ha dem.

Jag vet har sagt det förr men jag är så galet sugen på att tävla. I helgen har vi styrelsemöte på söndag och då är det lydnadstävling på hemmaklubben. Nästa tävling om jag inte minns fel är i början på maj och då ska vi ha upptaktsträff med sökgänget. Det vill jag ju inte missa. Nästa tävling är den 13:e maj. Det är ju hur länge som helst tills dess... För att inte tala om brukset, men där vill jag nog få några pass i skogen innan vi ger oss i kast med det. Har ingen aning om hur söket ser ut.

Träna, träna och åter träna

Tänk om jag kunde få träna jämt, varje dag hela tiden. Det är så himla kul och nu är vi inne i ett sånt roligt flyt allt bara går som jag vill. Och om det inte fungerar riktigt som jag vill så verkar det som att allt jag behöver göra är att säga det till Pep för då har han korrigerat det till nästa träningspass. Han är helt galet super just nu.

Vid förra träningspasset, igår, tränade jag på att titta rakt fram. Har lite svårt för det. Tror det sitter i sedan tibbarna. Spelar liksom ingen roll hur mycket jag tänker på det själv. Måste ha någon som säger åt mig att det går bra att titta framåt. Igår gjorde vi det. Fy sjutton vad jag blev lycklig. För varje steg vi tog så kände jag hur leendet bara blev bredare och bredare. Allt gick bara så himla mycket bättre när jag tittade rakt fram och fokuserade på vad jag skulle göra. Det kändes som att varje klick som kom var mitt och jag blev bara stoltare och stoltare. Hoppas att det är så Pep känner det oxå.

Här hjälper vi våra träningskamrater Pep och jag. Undra vem vi pratar med? För visst ser det ut som att Pep oxå är med och hjälpe rtill?

En liten närbild på min finafina träningskamrat.

Skickar vidare

Min söta lilla arbetsmyra tar aldrig riktigt slut. Men idag var det jobbigt att springa i snön. Så jobbigt att han på slutet inte var så intresserad av godiset ute hos figgarna utan nöjde sig med lite gos för att få en liten stunds vila. Det gäller att vara smart.

Vi var på samma ställe som sist. Han var nådigt taggad. Tror det blev runt 16 skick i snö som höll ibland och ibland sjönk man ned till midjan. Ett riktigt hundgöra. Idag så sprang han bara tillbaka och kollade den gamla legan en gång. Annars så sprang han rakt ut. Känns bra även om jag inte är säker på att han kommer att ha samma fina system när det är skog. Min förhoppning med den här träningen är att han inte ska gå tillbaka till gamla legor för att sedan leta sig framåt. Jag vill att han ska känna tryggheten att springa rakt ut. Det vore kul om vi i framtiden kan göra systemövningar där vi använder oss av samma figurant vid två skick.

Brukslydnaden går bättre och bättre. Framförgåendet börjar se riktigt snyggt ut de andra delarna är det inte så mycket att säga om. Provade tungapporten den har vi inte tagit i på hela vintern. Det var hiskeligt roligt att se honom. Råtaggad satt han och väntade på att få springa ut. Han springer ut försöker ta apporten och känner att den är tung. Blir förvånad. Går runt den och knuffaromkull den för att plocka upp den. Hela hunden skiner av stolthet, tappar den plockar upp den igen och kommer in och sätter sig fot. Vi har en bit kvar innan det är helt färdigt men det är så himla kul att se honom arbeta.

Jag njuter.

Har fått veta att jag kommit med på brukslydnaden på Tåme i sommar. Känns väldigt spännande.

Sol, vind och vatten höga berg...

Vi har hunnit med en långhelg i Kiruna sedan sist. Vad vi har njutit Pep och jag. Vi har fått några fina promenader bara vi två. Det är så underbart härligt att vara ute med honom själv. Kan avundas de som bara har en hund ibland. De har det så enkelt och kan lägga all energi och kärlek på en enda. Men så när jag har tänkt det så ändrar jag mig och inser hur fantastiskt det är att ha flera hundar. Att de får lära sig språk och bilda flock med andra hundar. Att de har någon att dela vardagen med som kan prata som de.

I Kiruna strålade solen, skoterspåren var hårda och fina, luften frisk och utsikten fantastisk. Pep sprang  och busade med sig själv. Jag njöt av att titta på honom. Blir alltid glad av att se honom busa fram som han gör. Sedan när han spontant vänder sig om och tittar på mig eller vänder sig om och kommer rusandes med en önskan om att vi ska leka.

Vi hade även nöjet att träffa Jenny med Mikro. Vi tränade lite lydnad och surrade lite aussie. Pep och Mikro fick busa lite. Shiit vilken barnslig kille han är. Bus bus och bus det är det bästa. Mikro var inte lika sugen men efter några lekinviter från Peps sida så var hon med på att springa några rundor.

I måndags hade vi strålande sol även här i Piteå, be bestämde oss för att åka ut i skogen eller ut till havet. Men när vi kom fram så var vädret inte alls lika strålande som inne i stan. Alltså inte lika mysigt att sitta i snön och dricka kaffe som jag hade tänkt. Men skaren var perfekt att gå på så när jag började bli för rastlös tog vi en promenad istället.

Träningen går framåt. Jag älskar att träna med Pep. Han är så lysande! Jag har börjat träna linförighet för det är lite svårare än frittfölj. Han har en tendens att inte ta den uppgiften på allvar. Eller hade ska jag väl säga för nu fungerar det mycket bättre. Framförgåendet känns oxå mycket fint. Han drar inte i kopplet och går sakta ut till ett lagom avstånd utan att dra. Det som har varit svårast är själva stannandet. Men även det börjar trilla på plats utan att vi ens tränat på det. Han är orättvist smart.

Vi har oxå hunnit med att träna lite rallylydnad. Vilket var lite knepigt. Jag är ju van att gå ganska fort när vi håller på med följsamhet. Men om jag skulle gå mitt vanliga tempo så skulle inget fungera. Jag fick lufsa fram. Sedan har jag ju lite svårt att använda hjälper och handtecken så jag fick verkligen anstränga mig. Rally känns spännade och när man kommer upp i klasserna så blir det ganska utmanande för en inbiten lydnadsförare.

Tack för skaren

Precis när jag kom hem från jobbet så ringde telefonen. Möttes av en glad röst som sa "Det är så fint väder att jag inte vill vara inne. Tänkte fara ut till Pitholm och träna. Ska du med?" Jag som precis satt mig i soffan efter en eftermiddag fylld med möten svarade "självklart!" Täckisarna på och godiset packat.

Idag var vi på ett mer platt område men det var en hel del klurigheter ändå. På bara tre pass börjat förstå det här med flying. De två första passen av systemträning så kom han alltid upp till min sida och stannade där för att bli dirigerad ut. Han sprang inte så länge jag inte sa sök. Men dag så började han förstå att det är ok att springa. Han söker sig bra till min sida men stannar inte upp och inväntar mitt stickord.

En annan sak han lärde sig idag var att söka upp mig på avstånd. De första skicken var jag tvungen att kalla på honom för att han skulle se att han kunde springa diagonalt från figgen. Han såg aldrig upp utan började på en gång att springa rakt tillbaka till stigen. Men efter två "Här är jag" så tittade han upp och letade efter mig innan han satte iväg mot mig. En fin vinst!

Idag blev det minst 20 skick och han sprang på lika bra hela vägen. Det enda som märktes var att han la sig ned hos figgen när de bjöd på karra. Men så fort han sprang så gjorde han det fort fort. Fina fina peppen med världens bästa arbetsmoral.

Min lärdom - vi måste bli duktigare på att springa rakt ut.

Skogen full av snö men vi kämpar på

I fredags  fick jag ett sms som lydde "Vi ses 13.30 på Haraholmen" För de som inte vet är Haraholmen en hamn, runt den eller påväg dit finns det massor med trevlig skog. Jag letade mig dit och hittade en karavan med bilar. Bredvid bilarna sprang det ett gäng storpudlar. Pep blev överlycklig!

Annika hade hittat ett fint "sandtag", idag var det lite mer ett snötag men ändå mycket trevligt. I detta snötag tränade vi skick. Inte sök i egentlig mening utan mer som ett fyspass. Den ena sidan av taget var väldigt brant och där fick hundarna ta i ordentligt för att komma upp till figgen. Pep sprang runt 14-15 skick om jag räknade rätt. De sista skicken sög mjölksyra men han var ändå inte särskilt trött, han hade nog kunnat springa några till om det inte vore för de trasiga trampdynorna. Båda de övre trampdynorna har skurits sönder av skare så han sprang med bandage.

Jag är så himla imponerad av min fina lilla prick. Han har ett så himla bra arbetstempo, man kan lätt luras av att han är så lugn vid stigen och när han springer ut på första skicket är det inte någon räserfräser utan ungefär samma tempo som han sedan håller genom hela rutan.

Har tagit tag i brukslydnaden lite oxå. Har inte varit så fokuserad på de momenten då jag ville göra oss klar för lk 3. Men nu har vi börjat rodda lite i dem. Fot i koppel är inte enkelt. Det tog några repetitioner innan han insåg att det var träning och inte promenad. Typ. Igår länkade jag linförighet och framförgående och det fungerade mycket bra. Tror att det är fiffigt att han tror att de momenten sitter ihop så att han vet att han måste gå ett fint fot innan han får gå ut. Det vi måste slipa på i det momentet är stanna. Den delen är lite rörig.

Gud vad jag längtar efter att få tävla. Jag är så galet sugen.... typiskt att vi har styrelsemöte när vi har nästa lydnadstävling på klubben.