Över för den här gången

Så var en vecka av gnällande över. Det går bättre och bättre. Det har så klart varit jobbigt men om jag jämför med förra gången så var det mycket bättre nu. Kortare period av gnäll och lättare att styra. Tre dagar var riktigt jobbiga för då gick hon omkring här och visade upp sig. Smörade som bara den för sin lillebror. Bläää! Men hon har inte riktigt hajjat hur det går till, Ella tyckte att hon skulle rida på Pep och inte tvärt om... som tur var har inte polletten trillat ned.

Annars går det framåt. Blev inte så mycket tränat de dagarna det var som allra värst. Inte för att Pep inte skulle ha klarat av det utan för att mitt tålamod redan tagit slut. Jag skulle inte klarat av något bakslag i träningen. Och bakslag blir det ju alltid.

Dock undrar jag ibland över hur snabbt Pep går framåt. När ska bakslagen komma? I lördags hade vi ett riktigt bra pass. Bara -10 grader ute och solsken. Jag har precis börjat träna på inkallning med ställande. Har introducerat lite belöning bakom för att se hur han greppar det. Passade på att träna lite stadga i stået oxå. Att stå kvar med roligaste kongen liggandes bakom var inte lätt. Men tillslut gick det och då kunde jag börja ropa och sedan säga varsågod. Gjorde det vid ett träningspass inne och sedan plockade jag ut det. Ute blev det mer som en inkallning, jag gick längre bort och ropade hit. När jag sa varsågod så tvärnitade Pep med världens finaste knälås, stannade och stod helt stilla. Kunde redan där introducera stå. Fattar inte vad den här hunden är snabb i tanken. Allt går så fort det är nästan så att jag blir lite nervös för att jag inte kommer att ha lagt en tillräckligt bra grund. Men som min träningskamrat Annica säger "du behöver inte oroa dig för den saken för för det är ju det du har. Det är därför det går så enkelt."

Jag hoppas på att hon har rätt.

Måste bara få till inkallningen från stå så att den fungerar perfekt även på väldigt kort avstånd. Kanske kan vi tävla vid klubbens första tävling i februari. Bara det inte är för kallt att ligga plats så går det nog fint.

Min kära lilla tant

Om det går att vara hög på sina egna hormoner är Ella det nu. Hon har inte alls begripit hur hon ska bete sig. Hon smörar som tusan för Pep men så när hon smörat klart då tycker hon att det är dags för henne att rida på honom. Haha ni kan tänka er hur det ser ut.

Ella den lilla latmasken som aldrig vill ut mer än om nöden kräver det står nu hela tiden vid dörren och flörtar med mig och husse för att se om det går att lura till sig en extrapromenad. Var ute över en och en halv timme idag och Ella visade inga som helst tecken på att hon ville gå hem. Hon brukar annars gå vääldigt sakta när vi går bortåt och pinna på ordentligt när det är hemfärd. Borta bra men hemma bäst är helt klart ett ordspråk som passar henne som hand i handske.

Hundmöten går oxå smärtfritt. Annars gillar hon ju inte andra hundar och det känner ju Snoddas som spänner sig lite med nu när hon älskar alla hon möter så går han lugn som en filbunke vid min sida. Ella däremot gnäller lite vid varje hundmöte. Som att det ska få dem intresserade. Vad jag lärt mig är gnäll inte sexigt. Ella har det som raggningsknep. Kanske är det bra då hon ju faktiskt passerat 10 strecket och inte vet sitt eget bästa.

Ella har en massa andra knep oxå. Bland annat har hon lärt sig precis hur hon ska göra för att Snoddas ska hoppa ned från soffan så att hon kan ta över den bästa platsen i vardagsrummet. När han ligger och myser bredvid mig så sätter hon sig nedanför och skäller ett glatt och peppande skall. Typ en lekinvit. Vilket Snoddas aldrig kan motstå, vips är han nere på golvet och utan att vi ens märkt det har Ella övertagit hans plats. Hon är så smart den lilla tanten.

Saker att göra med en stol

Bestämde mig för stolen.

Tog fram den och visade för Pep att det var dags att träna. Först ville jag bara se vad han hittade på med den.

1. sätta upp en tass
2. ställa sig upp med båda tassarna och spana
3. bita i den och bära den en bit
4. knuffa på den
5. backa bort från den
6. lägga sig bredvid
7. lägga sig bredvid och skälla

Min tanke med stolen är att han ska springa runt den så att jag sedan med lätthet ska kunna göra flera repetitioner av inkallning med stå och ligg. Pep ska springa ut, runda och springa tillbaka. Jag behöver med andra ord inte gå bort lägga honom och gå tillbaka. Vi vinner en massa repetitioner på detta. Plus att jag vid sidan av tränar inkallning från ligg, stå och ligg kortare sträcka. Detta är dock en bit fram i vår träning för tillfället håller vi mest på att träna stå framför och i rörelse mot mig. Jag backar och Pep går mot mig.

Men innan februari tävlingen ska vi vara klara med det.

Tankar kring nej

Jag har länge funderat kring ordet nej och innebörden av det. Hur det används praktiskt i hundträning.

I lydnads eller momentinlärningen så förekommer det aldrig för mig. Och om det gjort det så går jag hem med en massa tankar om vad som gått fel. Har jag använt det för många gånger så blir jag rent ut sagt besviken på mig själv.

Som den tänkare jag är så tycker jag inte att det är fel att använda nej om det finns en plan med det. En klar tanke på hur det ska användas och när det kan fungera förstärkande eller dämpande.

Jag har dock ingen sådan. Utan jag utgår från att göra rätt eller inte alls. Måste jag korrigera, vilket jag aldrig gör annat än genom utebliven belöning, så ser jag det som att jag inte har jag hjälpt hunden på rätt sätt från början. Dvs jag har inte lärt den vad jag förväntar mig av den.

Om jag ger ett exempel
Jag säger fot till hunden och den kommer in men sätter sig snett. Jag skulle där kunna säga nej och säga fot igen för att belöna hunden när den kommer rätt. Men det enda jag ser att jag lärt hunden där är att den inte alltid behöver komma rätt vid första försöket. Jag har inte skapat den förväntan jag vill ha för att komma in rätt på en gång. När jag säger fot ska hunden inte ens fundera på att den kan sätta sig snett eller långt ifrån. Gör den det så avbryter jag och gör om. Jag släpper lös hunden igen så att jag får göra om starten från början. Jag vill inte ha en tvåstegs ingång.

Har jag en hund som inte har full fokus på mig vid fotövningar så säger jag inte nej när den tittar bort för att sedan belöna när den kommer tillbaka. Jag avslutar övningen och börjar om. Det kan ju verka långsökt men jag tror att hunden har lättare att begripa "kravet" att gå i kontakt om tanken på belöning försvinner helt och det gör den då jag avslutar momentet. Korrigerar jag bara och går vidare har hunden lärt sig att om jag tittar bort blir det lite obehag eller bara ett nej och sedan får jag ett bra och vi fortsätter och jag får min belöning. Alltså jag kan titta bort ibland det gör inget jag får min slutbelöning i alla fall.

Det som jag kommit fram till är att vi tror att nejet är tydligt för hunden. Men att bara slänga ut ett nej då och då skapar inte större förståelse för hunden. Den förstår inte vad som var rätt eller fel. Var det positionen, fokus eller kanske känslan hos hunden som var fel. Vi blir helt enkelt luddiga när vi använder slentrianmässiga nej eller andra slentrianmässiga korrigeringar.

Tänk istället - vad lärde sig hunden av det här? Har vi gått ett steg framåt eller bakåt?

Idag

Dagens godaste - syrligrotsakssoppa med stora vita bönor och olivoljerippel
Dagens skönaste - känslan efter att ha trasslat ut tovor och badat tanten
Dagens finaste - tanten utan tovor
Dagens tänk - vad ska jag träna Pep att springa runt? Stolen en vattendunk?
Dagens bästa - långrpromenad i strålande solsken och snö som gnistrar
Dagens ovanliga - husse kom hem några timmar mitt på dagen, oplanerat kvällspass.
Dagens jobbiga - Peps fixering av finaste tantens bakdel
Dagens positiva - jag!
Dagens känsla - längtan efter julfint
Dagens stil - svarta jeans, vit top och guldfärgad kofta. Uppsatt hår.
Dagens pyssel - Aeolian

Morgondagens pyssel - Carnaby skirt

Planer

Som ni säkert förstått vid det här laget är jag en planeringsmänniska. Jag har ofta planerat för olika händelseförlopp när jag tränar och blir sällan paff inför vad som händer, jag har allt som oftast en plan för allt.

Nu har jag suttit ned och planerat hur vinterns träning ska se ut. Vad jag ska lägga krut på och vad som måste vara klart till våren. Första lydnadstävlingen här uppe är i februari då tänkte jag att vi skulle ta och starta lk 2. Det är skönt att ha vintern att helt fokusera på lydnadsmoment. Det går ju inte att göra något typ av skogsarbete. Tävlingen fick bli årets sista sökpass, om inte snön skulle smälta bort.

Mina prioriterade moment är:
- Framförgående
- Rutan
- Inkallning med ställande

Frittfölj kommer jag bara att jobba med i garaget så att positionen inte blir helt galen med alla jackor och dylikt som kommer i vägen när det är vinter. (Har nog som mycket problem med att få honom att välja bort mina vantar som självbelöning i andra moment...)

Inne jobbar vi vidare med alla typer av apportering med alla typer av material, samt "hoppsitt" dvs att sätta sig upp med ett knyck i stället för att det ska ta några hasande steg. Fjärren kommer att bli så snygg när vi får till det. Det är egentligen bara det som inte är klart i fjärren, där har vi alla skiftningar (även för lk 3) och jag behöver inte tänka på avståndet för han kan göra lika snygga skiftningar två meter framför som 15 meter. Har ju som sagt haft lite problem med inkallningen där han trott att det var fjärr-dags och skiftat som tusan. Och han gör det snyggt, inga baktassar som flyttar sig här inte. Har valt att låta baktassarna vara de som alltid är fastlåsta i backen.

Har dock inte valt metod för vittringsapporteringen än. Kan inte än säga att det lutar åt något särskilt håll. Det står mellan Svartbergs metod och Canis metoden som den är beskriven i den supertjocka lydnadsboken. Båda metoderna har sina för och nackdelar. Måste dock välja snart så att vi inte fastnar på grund av en seg matte.

Det är mycket vi ska bli bättre på i vinter. Har även tänkt att vi ska bli bättre på kedjor och förväntad belöning. Har skippat den biten ett tag. Kanske på grund av att jag har fått en hund som mer och mer vaktar sin väska. Det gillas inte av mig, allt som kan skapa konflikter måste tränas bort. Jag vill att han ska älska väskan men inte hata de som kommer för nära den ;) Det skapar dessutom okoncentration om han hela tiden ska hålla koll på den när vi tränar med andra. Inte bra.

Appellen avklarad

Ojoj vad det här känns fint. Vi klarade oss! Inte med världens bästa marginaler men ändå. Jag är så glad att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

På söket fick vi bara en 6:a och en 7:a av båda domarna. Inte för att det gick dåligt. Han hittade första markerade och gick ut fint på påvis. Men så när han sprang fram till figgen så måste han ha fastnat i sökrullen på något sätt så den gick sönder. Som tur var hade jag min och inte Monicas. Men med trasig sökrullen går det ju inte fortsätta. Jag lägger Pep och tokspringer till bilen och hämtar Monicas rulle. Tar på den och inser sedan att jag inte vet vad som är oavsökt eller vart vi var någonstans. Jag tappade lite fokus där. Så vi hittade en figge och fick oavsökt eftersom tiden tog slut. Trots detta var jag så lycklig för han hade trots allt plockat sin rulle och markerat. Det var den största vinsten för mig.

Efter söket vart jag mer avslappnad och inte så nervös. Budföringen vet jag att han älskar så det var jag inte alls orolig för.

Sedan var det dags för lydnad och jag var väldigt duktig. Inte nervös och hjälpte min älskade Pep på alla sätt och vis. Fick lite dåligt betyg på linförigheten men jag tränar aldrig det med koppel så han var lite ofokuserad pga det. Eller att jag var lite nervös men att jag sedan fångade upp honom ändå. Mot slutet så gick han som han brukar göra. Fast vi avslutade linförigheten med ett sedvanligt hopp och bus när vi skulle springa. Äntligen lek tänker gubben och hoppar och studsar som en liten boll. Sedan flöt det bara på, vi nollade framförgåendet men det har vi inte klart på långa vägar så jag är inte förvånad. Resterande moment gick som på löpande band.

Här får ni poäng
Domare1
Linförighet 7
Framförgående 0
Platsläggande 10
Inkallande 10
Apporterande 9
Hopp över hinder 10
Platsläggande 10
Budföring 9,5
Sök 6

Domare2
Linförighet 8
Framförgående 0
Platsläggande 10
Inkallande 10
Apporterande 9,5
Hopp över hinder 10
Platsläggande 9
Budföring 9,5
Sök 7

Det jag är mest nöjd med är att han plockade rullen och att jag var så duktig på lydnaden. Att jag tog hand om min hund.

Skräp

Skräp, skräp och åter skräp.

Det är vad jag kan säga om dagens sökpass. Får se om jag kan reparera det imorgon så att vi i alla fall får med oss två figgar på söndag. Vill ju köra lydnaden så att jag får testa mina nya tankar kring min nervositet.

Det är egentligen bara därför jag startar nu, för vi är långt ifrån klara. Jag har ingen lydnad i skogen har inte testat att plocka fram figgen utan att leka. Stigen fungerar väl så där, men har aldrig provat att göra ett tävlingsmässigt sök. Jag har med andra ord inga höga förväntningar. Jag gör det här för att jag vill testa hur den här tävlingsformen fungerar och det känns lättare att göra det när jag inte har några krav på hur det ska gå.

Jubel i busken

Fick låna Monicas fasta rulle i helgen. Så när jag kom hem igår fick Pepen prova den och mycket riktigt den var väldigt rolig. Han plockade rulle och och gick omkring med den stolt som aldrig förr. Jag var väl medveten om att det skulle bli på det sättet så jag tog tillbaka den och plockade upp rullen så mycket det bara gick. Då kunde han inte nå den vilket var bra då först kunde ju tillvänjningen börja.

Vid sjutiden igår när jag låg och sov så gott, hård helg med lite sömn, ringde Annika och frågade om jag behövde träna markeringar. Behövde ju inte ens svara på det utan bara mös över att det finns de som vill träna. Hon skulle flytta på lådan till tävlingen i helgen. Fint tänkte jag, då kan jag träna på två ställen på en dag *gnuggar händerna*

Vid första passet tränade jag lösa markeringar. Det har vi bara gjort en gång tidigare, i sökrutan. Det gjorde han så klockrent att jag knappt visste vad jag skulle ta mig till. Fyra skick och inte en tanke på att göra något annat än att plocka rullen och komma till mig.

Vid det andra passet tänkte jag introducera fasta rullen. Då inte i sökrunta men dock i skogen då jag tror att han har lättare att fatta galoppen där. Då är det ändå kopplat till söket och lösrullarna. Tror det hade varit svårare i köket. Nåväl jag gör rullen så lös som möjligt och Annika går iväg någon meter. Jag instruerar henne att hon inte ska göra något alls för att hjälpa honom utan blir det fel måste han tänka. Kommer han tillbaka göra vi om.

Jag hade tusen planer i huvudet som vanligt. Men men världens smartaste Pep behövs inte så många planer från mattens sida. Han tänker nämligen själv. Jag får inget godis nu, det finns ingen lösrulle vad ska jag göra. Så böjer han sig ned och plockar den fasta och kommer därefter som skjuten ur en kanon till matten som nääästan gråter av stolthet.

Vi byter plats och gör samma sak igen. Klockers! Han tar den och kommer.

Det känns så himla bra, nu vill jag bara ha ett tillfälle att introducera det här i söket med så att han förstår.

Jag kan själv inte begripa vilken bra hund jag fått. Vi har tränat markeringar på sidan av söket en hel del. Eller tills jag tyckte att det var klart och dags att flytta in det i sökarbetet. Vi har kört med lösrulle två gånger med idag. Det finns ingen som helst tvekan i vad han ska göra, han vet. Tappar han rullen så plockar han snabbt upp den för att fort komma till mig. Det gör han även om han tappar den framför mina fötter. Däremot får han "tappa" den när han sitter fot. Men det är inte vad jag strävar efter, han ska hålla den tills det klickar i kopplet. Nåväl tredje gången introduceras fasta rullen och han är som en klocka. Vet precis vad han ska göra.

Jag tror nog att vi kan klara appellsöket på söndag ändå. Även fast vi bara haft fasta rullen en vecka.

Jag kan inte begripa att jag fått en så himla bra hund. Han är helt fantastisk!

Vilken pepp jag får av min Pep