Tankar kring nej

Jag har länge funderat kring ordet nej och innebörden av det. Hur det används praktiskt i hundträning.

I lydnads eller momentinlärningen så förekommer det aldrig för mig. Och om det gjort det så går jag hem med en massa tankar om vad som gått fel. Har jag använt det för många gånger så blir jag rent ut sagt besviken på mig själv.

Som den tänkare jag är så tycker jag inte att det är fel att använda nej om det finns en plan med det. En klar tanke på hur det ska användas och när det kan fungera förstärkande eller dämpande.

Jag har dock ingen sådan. Utan jag utgår från att göra rätt eller inte alls. Måste jag korrigera, vilket jag aldrig gör annat än genom utebliven belöning, så ser jag det som att jag inte har jag hjälpt hunden på rätt sätt från början. Dvs jag har inte lärt den vad jag förväntar mig av den.

Om jag ger ett exempel
Jag säger fot till hunden och den kommer in men sätter sig snett. Jag skulle där kunna säga nej och säga fot igen för att belöna hunden när den kommer rätt. Men det enda jag ser att jag lärt hunden där är att den inte alltid behöver komma rätt vid första försöket. Jag har inte skapat den förväntan jag vill ha för att komma in rätt på en gång. När jag säger fot ska hunden inte ens fundera på att den kan sätta sig snett eller långt ifrån. Gör den det så avbryter jag och gör om. Jag släpper lös hunden igen så att jag får göra om starten från början. Jag vill inte ha en tvåstegs ingång.

Har jag en hund som inte har full fokus på mig vid fotövningar så säger jag inte nej när den tittar bort för att sedan belöna när den kommer tillbaka. Jag avslutar övningen och börjar om. Det kan ju verka långsökt men jag tror att hunden har lättare att begripa "kravet" att gå i kontakt om tanken på belöning försvinner helt och det gör den då jag avslutar momentet. Korrigerar jag bara och går vidare har hunden lärt sig att om jag tittar bort blir det lite obehag eller bara ett nej och sedan får jag ett bra och vi fortsätter och jag får min belöning. Alltså jag kan titta bort ibland det gör inget jag får min slutbelöning i alla fall.

Det som jag kommit fram till är att vi tror att nejet är tydligt för hunden. Men att bara slänga ut ett nej då och då skapar inte större förståelse för hunden. Den förstår inte vad som var rätt eller fel. Var det positionen, fokus eller kanske känslan hos hunden som var fel. Vi blir helt enkelt luddiga när vi använder slentrianmässiga nej eller andra slentrianmässiga korrigeringar.

Tänk istället - vad lärde sig hunden av det här? Har vi gått ett steg framåt eller bakåt?