Plötsligt händer det

Om Pep fortsätter att lossa hår i den takt han gör nu så kommer han snart att vara en Australiensk nakenhund!

Nu ska jag berätta en liten solskenshistoria, den handlar om mig. Ganska osugen på att träna hund satte jag mig i bilen med alla tre där bak. Tänkte att hundarna mår ju bra av det i alla fall. När jag kom fram så upptäckte jag att jag glömt klickern och tappade ännu mera sug. Men tänker har jag ändå åkt ut så måste jag ju göra något i alla fall. Tar med mig träningsryggan och alla tre hundarna.

Binder upp dem och sätter mig ned i gräset hos dem för att fundera på vad jag ska göra med det här passet. Bestämmer mig för att det är jag som ska tränas. Jag ska träna på att inte smitta hundarna med mitt dåliga humör eller osug. Alltså kramar jag om dem alla tre och berättar för dem hur fina och duktiga jag tycker att de är. Sitter där och gosar ett tag och tar sedan med mig Pep och tränar lite frittfölj. Utan klicker hur går det till, jag känner mig nästan naken utan den.

Nåväl, Pep vara bara så där suveränt duktig som han kan vara ibland. Totalfokuserad och gick ett helt toppen frittfölj nästan klar för lk 1. Jag bara gick där med ett stort leende på läpparna och var så stolt över hunden och mig själv. Att jag lyckades jaga bort allt mitt trista innan vi gick in på planen. När det gått så bra så tog jag svartafaran, hehe. Trots Ixxis mage har jag lite smått bestämt mig för att det är dags att vi tar upp tävlandet igen. Hon tycker att det är så himla kul. Men då jag inte har några toppenbelöningar att tillhandahålla, bara mat och leksaker. Så kommer det inte att bli med 10 mässigt elit i bakhuvudet utan mer bara för att hon och jag ska ha något kul att göra.

Efter 3 års uppehåll, hon har haft två valpkullar och sjukdomen så är det mycket som inte längre ser ut som det gjorde. Men grunderna finns där och innan alla valpar och allt så hade hon verkligen ett fint program. Så lite av det ska vi nog kunna plocka fram, vi har ju som sagt nästan inte hunnit tävla i tvåan än. Tvåan och trean tycker jag nog att vi ska klara. Sedan får vi se, hon är ju trots allt 6 år.

Sedan skulle Ella få göra lite, men den tanten gör hellre det hon vill. Vilket innebär att hon mycket hellre springer iväg och letar skrymslen och vrår. Vi tjollrade lite med lite freestyleövningar vi lärt oss under Frida Binett kursen. Ella gillar sånt i vanliga fall men inte då. Hon var liksom i sin egen lilla värld och ville inte dela dem med mig. Så istället för att bli frustrerad som det är väldigt lätta att bli på Ella så gick jag bara och kramade om henne och berättade hur fin jag tycker att hon är.

Jag var så stolt över mig själv när jag satt i bilen på vägen hem. Att jag inte surat ihop utan att jag verkligen lyckades hålla mig positiv till och med under Ellas lilla egenpåhittade freestyle pass. Inte ens Peps skällande fick mig ur balans. Mer såna dagar till mig, snälla!