The schäfer experience

1. Morgonpromenad i fredags, en stor schäfer kommer mot oss. Jag ser ingen ägare och hunden beteer sig som att den är ute på vift. Mina hundar känner att något är konstigt och börjar skälla, alla tre. Gjorde nog schäfern lite spak. Den vågade sig inte fram till oss och vi vände och gick åt andra hållet. Den följde oss en bit, men höll sig på lagom avstånd. Jag gick genast hem, tog med mig ett koppel för att se om jag kunde koppla upp lösdrivaren. Det är ju inte så himla kul med en schäfer som springer vind för våg. Många är rädda. Men när jag kom till platsen där vi mötte den var den borta. Mest troligt hade den gått hem igen.

Gillar inte att möta lösa hundar, får mig alltid att tänka på det strikta hundägaransvaret. Om den hunden kommit fram till mina tre och provocerat fram aggresivitet och mina hundar skadat hunden så är det mitt ansvar. Inte kul att möta lösa hundar med tre i koppel. De jagar ju upp varandra och blir mer eller mindre ett stort väldigt ljudligt monster.

2. Sökfigge på lördagsmorgonen. Schäfermöte nummer två, ligger i en dold lega där jag måste hålla i ett galler som inte står så stadigt. Hör att hunden kommer, inser tidigt att jag inte kan hålla gallret och så vips så är hunden inne i den trånga legan, står på mig och naturligtvis skallmarkör. Tur jag inte är rädd.

3. Vid samma tävling men i en ny lega som är yttepytte liten och helt naturligt dåld. Ett litet hål att krypa ned i och så lite galler och annat jox över. Hunden letar efter mig och lyckas forcera bort gallret och sticker i huvudet. Naturligtvis skallmarkör, inga öronproppar. Den här hunden vill dessutom markera så nära mitt ansikte som det bara går, jag blir duschad i schäferspott. Blundar och håller för öronen och blir mycket glad när husse och domare äntligen kommer fram. Väl på stigen får jag frågan, den nöp dig inte för att du skulle komma fram? Ojoj då hade jag tur som bara fick en halvliter schäferspott på mig.