Tog en prommis i skogen idag letade mig iväg till Lomtjärn. Det ligger i stan men det är omöjligt att gå dit. Alltså det hade kanske tagit tjugo minuter eller en kvart att gå dit men det är bara bilvägar. Ibland förstår jag inte hur de tänkt. Nåväl jag hade Ixxi med mig oxå, tänkte att om hon går i sin egen takt kan det ju inte vara så farligt. Vi strulade på där längst stigarna det var härligt! Det är så trist att bara gå runt kvarteret.
Men så i morse kom det ett litet gnäll när hon skulle hoppa ned från soffan. Fast den här gången kom det när hon landade och det känns som en stor förbättring. Förr skrek och gnällde hon innan hon skulle hoppa ned, när hon böjde ned huvudet. Så sakta men säkert går det framåt.
Ixxi är ju en skrikare, haha. Alltså hon säger till om hon har ont. Det är ju inte alla hundar som gör det, men det gör Ixxi och med besked. Vilket gör det lite svårt att veta hur nacken egentligen mår. Men jag tänker att när hon slutar skrika för allt då är det bra igen.
För att underhålla mig har jag istället börjat rida. Jag har ju bara ridit oskolade kallblodstravare förut så det här är en utmaning för mig. Att hjälpa till med benen och inte bara med tömmarna nej just tyglar heter det. En gång i veckan träffar jag ett gäng tjejer runt 10 år och rider med dem. Det är hur trevligt som helst. Jag känner verkligen igen mig i deras sätt att vara. Jag kan hämta hennes sadel, jag kan göra det. Får jag rykta? osv. Så underbart sött och som sagt igenkänningsfaktorn är stor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar