Skillnader

Härliga underbara Pep. Jag har aldrig varit en valpmänniska. Tycker bara att de är jobbiga och längtar efter att de ska bli stora så att kommunikationen fungerar bättre. Men med Pep så tar jag tillbaka allt jag tidigare tänkt. Det kanske bara är så att jag inte gillar egensinniga tibbevalpar, hehe. Förstå mig rätt, jag älskar tibbens egensinne och självständighet. Men bara när de blivit så pass vuxna/mogna att vi har en fungerande dialog. Om jag ska vara helt ärlig så har jag inte träffat på många tibbar som kan gå lösa och passera andra hundar. De flesta hänger och far i kopplet och är mer eller mindre oregerliga. Det är ytterst sällan jag ser andra lösa tibbar överhuvudtaget. Det är helt enkelt ingen lätt hund att ha att göra med. Det har jag förstått så här i efterhand. Tibbar är helt underbara, har massor med energi och måste både få tänka mycket och röra på sig mycket för att må bra och bli hanterbara. Det kanske är det som glöms bort när de är så söta och håriga.

Nåja nu var det inte det jag skulle prata om utan underbaraste sötaste Pep. Han är en dröm, lyssnar på vad jag säger. Tycker att vi redan nu har en fungerande kommunikation. Han förstår när jag säger ifrån och utmanar mig inte i mitt val. Säger jag kom så kommer han, inte som tibben med sin "vänta jag ska bara" attityd eller "om jag springer åt det här hållet kan du inte ta mig" egensinne. Han kommer utan att ifrågasätta. På klubben är han intresserad av andra männisor och hundar men han far inte omkring som ett jehu. Han är samlad, herregud han är ju bara drygt fyra månader och samlad. En tibbe hade under den tiden jag står och pratar med någon ha hunnit hänga längts ute i kopplet, sprungit runt mig tio varv, grävt en grop, skällt och gnällt. Kanske är det av och påknappen som är tydlig. För Pep skulle sätta sig eller hålla sig nära mig. Lugnt och stillsamnt. Tibben har ingen avknapp, bara en städigt påknapp. Avknappen måste läras in från dag ett om den ska fungera. Usch vad det låter som att jag pratar skit om tibbar. Så är inte alls fallet. Jag älskar som sagt dessa små galningar och kommer nog alltid att vilja ha en. Men det är skönt att ha en valp som har lite förstånd.

Pepär en väldigt fysisk hund och visar sin kärlek väldigt fysiskt, älskar att gosa. Som en katt hoppar han upp i soffan och stryker sig mot mig. Kära kära matte säger han och så stryker han lite till. Tibbarna älskar mig med, men de vill bara ligga nära. De är inte så fysiska. Pep har till och med verkligen lyckats smälta husses hela hjärta. När någon av tanterna kommer och ligger nära honom då är det kors i taket. Men Pep vill inget hellre och gosar som en tok med husse. Husse har även börjat lära Pep lite trix och har redan börjat prata om när Pep blir stor och hur de kan fara ut och springa tillsammans. Det trodde jag inte... men så söt och underbar som han är så smälter allas hjärtan.

Igår fick även kompisen E en dos av Pep kärlek. När vi kom hem från klubben så var han här. Pep dyker upp i hans knä och busar. E är en riktig busare. Pep klättrar och stryker sig mot honom och gosar på som tusan. Det är så härligt att se den där glädjen.