Om längtan

Efter en hel dags busande så ser det ut så här i tanternas bäddar. Det är dock inte tanterna som har lagt dit grejerna.


Efter några timmars bus ute i skogen, ville mys Peppen ligga och vila i mitt knä. Hålet är där brasan en gång varit. Snön sjönk undan fort...


När jag skaffade Ella för lite över åtta år sedan, tänkte jag att jag skulle ha en hund som var bra som sällskap. Hon är min allra första hund. Ella har dock lärt mig att jag vill mer. När hon var tre år tävlade vi för första gången det var alltså premiär för både henne och mig. Redan då kände jag att jag skulle vilja ha en annan ras och den andra rasen har alltid varit aussie för mig. Det är mycket märkligt, det har liksom inte funnits något alternativ.

Med Ella har jag provat på det mesta allt från viltspår till agility. Hon är med på allt, älskar att träna så länge det är utan krav. Vi kan dock inte tävla tillsammans längre, för jag är för mycket av en tävlingsmänniska och blir lite lite besviken på henne för att hon inte gör så bra som hon kan. Detta känner känsliga Ella av på en gång och tycker att jag är världens värsta matte och vill inte vara med.

När jag ville ha en hund till, som jag verkligen kunde tävla med så ville min dåvarande sambo inte ha någon annan ras än tibbe så jag böjde mig och så kom Pixie in i vårt liv. Hon var en söt och glad liten krabat som tyvärr fick somna in allt för tidigt. Hon hade svåra höftproblem och pålagringar redan som ettåring. Så jag börjar leta igen och så kommer Ixxi. Hon skulle bli min tävlingshund och hon är otroligt bra att träna med hon är snabb och arbetsvillig, inte alls så känslig för mitt humör som Ella och älskade att arbeta. Vi har dock bara hunnit med att tävla i lydnadsklass 1 eller tja någon dålig tävling i tvåan har vi nog gjort. Detta för att hon mognat långsamt och varit allt för busig för att tävla med. Sedan var det dags för henne att ha sina valpkullar, fodertik, och efter andra kullen så brakade magen ihop, kronisk tjocktarms inflammation. Hon äter nu medicin i två månader till sedan får vi se vad som händer.

Så efter sju år av längtan sitter jag nu här med min lilla aussie. Världens sötase lilla Pep som jag har stora förhoppningar på. Vi ska göra så mycket kul tillsammans han och jag. Vi ska leva livet fullt ut, träna, tävla och ha det så himla kul på vägen.