Funderingar

Världens sötaste Pep, tre månader och några dagar.

Igår åkte vi till Ostvik, där vi träffade Pernilla och Eddy med Agera och Lotus. Isabelle, Andreas och lilla Vincent var oxå där tillsammans med deras hundar.

Jag blev helt förvånad över hur lugn Pep var. När vi gick på promenad så gick han mest och försökte charma mamma Billie. Inget galet valpbus eller idogna försök att få igång de andar hundarna. Av de andra hundarna var Lotus helt klart bäst. Han försökte tappert att vara med på deras bravader, men den lilla kroppen satte stopp för det. Kanske var det det som kändes ovant för mina små lurvtanter kan han ju följa vart som helst. Dit de går går även han. De är ju inte så stora och nu har till och med Pep vuxit om dem. Eller i alla fall Ella som är 39 cm hög. Ixxi som är 42 tror jag inte att han vuxit ikapp än.

Det var väldigt trelvigt att träffa dem och se de vuxna hundarna. Det är ju så klart så att jag ser på aussien med andra ögon nu när jag har en liten valp. Jag tror att jag mest gick och tänkte på hur Pep kommer att bli som vuxen.

Än så länge är han väldigt lik sin pappa, det lilla jag har sett. Han är lugn och tar det mesta med ro. Han har inte visat något som helst temperament. Har inte ens hört honom morra när han leker med de andra hundarna. Ljud kommer det men inte morr. Han skäller enbart när det är lekinvit. Säger jag att han inte får något så accepterar han det utan några som helst diskussioner. Smiter han ut genom dörren när han inte får så blir det inga diskussioner kring det säger jag att han ska gå in igen så gör han det. Jag behöver inte springa och jaga honom i hela trapphuset som jag hade behövt med de andra två... Som sagt en väldigt lätt hund att ha och göra med. Sedan märks det att han tänker mycket. När vi tränar så jobbar lilla hjärnan hela tiden. Han funderar och sorterar. När han väl har förstått att ett visst beteende ger belöning så kommer det snabbt in i repertoaren. I den finns för tillfället, sitt, ligg på två sätt, stå, backa, gå och titta på mig, leta sig till sidan och hämta saker jag kastar. Sedan har vi apporteringen oxå men där vill jag inte på stå att han bjuder på beteende än. Vi får se om det släppte nu senast. Har inte provat sedan dess.

Kanske skulle någon annan se annat för jag jämför ju mycket med de hundar jag haft innan och det har varit en helt annan sak. De har varit kraftiga diskussioner om saker och ting och de har morrat och sagt ifrån om jag har tagit saker av dem. De har varit väldigt självständiga och redan första veckan hemma har de letat sig utåt. Visst kan Pep göra det oxå, han har en stor nyfikenhet på saker och ting, men han kollar alltid bakåt vart jag är och väntar alltid in mig och ropar jag att han ska komma så har det större dragningskraft. Än...

De kan faktiskt ligga nära varandra ibland.

Men då måste Pep titta åt andra hållet för att inte lockas att busa med henne. Han vet sina begränsningar.

När Ixxi, världens snällaste hund, var åtta veckor då kunde hon dra repor runt bostadsområdet. Hon var helt galen. Smet in till grannar som hade balkongdörren öppen och skulle hälsa på varenda hund. Fick hon inte så gick hon gärna på bakbenen. Det går inte att tänka att den lilla galningen idag är världens mest lätthanterliga hund. Men jag tränade oxå mycket passivitet med henne. Eller gjorde jag det, kanske var det så att jag bara förstärkte den passivitet som hon visade. Hon var ju alltid med på alla hundaktiviteter redan som liten valp. Det blir en ju trött av och då förstärkte jag det. Nu kan jag ha med henne på kurs och så fort jag står stilla och pratar så lägger hon sig fint ned och väntar på nästa aktivitet. Jag behöver inte kommendera henne. Hon är en så fantastiskt lätt hund att ha, nu. Som valp var hon en odåga. Förutom när vi var på klubben, för att träna det var det bästa som fanns eller finns ska jag väl säga även om det inte blir så mycket av det nu förtiden.

Isabelle kommer säkert att lägga ut lite bilder i sin blogg med när hon kommer hem.