Mycket att berätta

Börjar med jobbgrejerna. Var på intervju i Ö-vik och det kändes bara fint. Det är en ny friskola som ska startas där. Så får jag jobbet blir det ett roligt och utmanande jobb. Intervjun kändes bra men det är ju alltid svårt att bedöma. Tycket dock att jag fick väldigt bra kontakt med de två eleverna som var med på intervjun. Det kändes avslappnat och naturligt. Ibland är jag så glad att jag jobbat med teater, det hjälper liksom till i de där situationerna.

Ja det var torsdagen, tur och retur Ö-vik. Pepsson var med pappa hela dagen och de vekar ha haft det mysigt. Tanterna fick vara hemma, hade pratat med en granne som kunde ta ut dem mitt på dagen. På fredagen ringer de från Vakansen och undrar om jag kan jobba. Yiiihaa! Självklart kan jag det, det är fredag solen skiner och jag vill inget annat än att ställa mig i ett klassrum överfyllt med hormonstinna tonåringar. Vilken glädje. Hoppas nu bara att det inte var en engångsföreteelse. Får jag inte jobbet i Ö-vik vore det ju toppen om jag fick komma ut och vicka lite mer regelbundet. Men som sagt då måste de ju först och främst veta att jag finns och att jag ställer upp. Det tycker jag att jag visade i fredags.

Under lördagen var jag ganska trött och som fortfarande i chock tror jag. Allt gick ju så fort. Först idag, söndag, känner jag att jag landat. Det har varit rena sommarvärmen så vi packade in oss i bilen med kaffetermos och kaka. Åkte ut till Degerberget för en skön stund i naturen. Jag la två korta spår till Pep när vi kom fram. Båda med godis på två ställen och en leksak i slutet.

Jag har inte spårat sedan jag var i Umeå så det kändes spännade att se hur det skulle gå. Hade inte så bra koll på vinden dock. Det ligger ute vid havet så det blåser lite hur som. Men första spåret plockade Pep upp hur fint som helst och spårade på i fin fart. Han hade verkligen fattat vad han skulle göra. Dock går han väldigt högt med nosen så det måste jag tänka på nästa gång. Nu vet jag ju att han förstått. Ska oxå följa Jessicas råd och spåra lite på grusplan så att han verkligen måste jobba nära spårkärnan och inte vinda så mycket. Det första spåret var hur kul som helst, Pep jobbade på skitbra och ville inte att det skulle vara slut när leksaken hittades. Han tyckte inte ens att vi skulle leka med den utan försökte hela tiden hitta spåret igen. Det är ju kul men kanske något jag måste tänka på så att inte spåret blir för belönande och leksaker (läs pinnar) inte blir intressanta.

Det andra spåret hade en annan vind och där jobbade Pep helt annorlunda, han vindade mycket mer. Visst hittade han godisarna och slutleksaken men han jobbade mer zigzag över spåret och höll näsan väldigt högt. Lärdom: Nästa gång är det medvind som gäller och inget annat. Sedan så hoppas jag att jag ska hitta en liten grusplan här någonstans. Men det är verkligen kul att se hur bra det funkar och hur roligt han tycker att det är redan. Det var som att han visste precis vad vi skulle göra och letade upp spåret helt av sig själv. Vi gick över det en gång och så satt det där i hans lilla söta bruna näsa.


Spårningen är väl egentligen det enda tävlingsmässiga hundträning jag ägnat mig åt i helgen. Däremot har det blivit en hel del allmänlydnad. Jag har velat lite fram och tillbaka i metod vid hundmöten. Har haft lite olika metoder med tanterna, den ena jobbat aktivt för kontakt och den andra bara struntat i att vi möter en hund. Dvs inte gjort någon grej av det. Hade tänkt att jag skulle köra strunta metoden med Pep men det verkar inte funka på honom. Så jag har försökt styra honom lite med kopplet istället. Men det har han inte fattat. Så jag plockade fram min kära klicker, som jag inte brukar ha med mig på promenad, vid minsta lilla försök till kontakt från Peps sida vid mötande hund så klick, och efter två hunmöten så gick han klockren fot vid min sida och struntade helt i den mötande hunden. Wow! Mitt andra "problem område" har varit kopplet. Det är inte alltid lätt att träna på att gå fint i kopplet när en går själv med tre hundar. Så det har mest blivit dålig träning. Typ fösa tillbaka när han drar. Funkar inte. Tog med mig klickern och klickade när han gick bra vid min sida, inte i kontakt men fint vid sidan i lugnt tempo. Tjohoo och hunden fattar att det är samma sak som gäller när vi går tre hundar som när han går själv.

Det verkar vara så att klickern är det enda som går fram och när det gör det så går det fort. Idag började han backa bakåt när han kände att kopplet var sträckt. Fy fasen vad han är smart!