(s)AINT

Säger som Marilyn M (M som i Manson) - "Hold the S because I'm an AINT"

Jag har ju länge berättat bara om Peps förträfflighet och fantastiskhet. Tänkte att jag kanske skulle berätta att allt är inte guld som glimmar. Vi har saker vi jobbar på vi med. Sånt som inte gillas i vardagen. Jag menar jag vill ju inte att ni ska tro att jag går omkring här med ett litet helgon *ler förnuligt*

Redan sedan dag 1 när Pepowitch flyttade hem till oss har det inte gått en promenad utan att han stoppat något i munnen. Det började med snö, när den försvann vart det sand och sten. Nu är ju den oxå borta så då har han gått över till löv, små kvistar tja allt som finns på marken, maskar, gräs och annat grönt. Han plockar löv direkt från träden äter gräs och andra blommor. Maskrosor är en favorit, framförallt medan blommorna bara är knopppar men bladen går oxå bra.

Det blir en himla massa förbudande och jag tröttnar. Tycker det är så himla tråkigt att gå och ständigt ha koll. Han kan inte gå bakom mig för då ser jag ju inte vad han gör och då hinner lilltungan slicka upp något att tugga på. Istället får han alltid gå före mig så att jag kan ha full koll. Har bestämt mig för att den kollen nästan är omöjlig att ha när han är lös. Men då har han så mycket annat för sig att han inte äter lika mycket. Men jag har bestämt en sak och det är att han inte ska äta hästskit. Det är hästtätt här och många av skogsstigarna är fulla av den råvaran. Varför jag inte vill det är mest för att det är något lätt att sätta förbud mot. Jag ser dem på långt håll och det syns oxå tydligt på Pep när han hittat lite skit. Igår mötte vi säkert 10 högar på vår 30 minuters runda. Mycket träning blev det och tillslut stannade han före när han fick vittring på hästskit och hade svårt att gå förbi. Sötaste lilla vän. Detta bara för att jag röt nej åt honom tre gånger och tog i och pillade ut en gång. Jag funderar på att gå samma väg idag för att se hur han reagerar, om han minns eller om det finns någon liten gnutta tjurighet i honom. Jag har förstått att det finns en hel del i syskonen. Men då jag levt snart 9 år med egensinniga och självständiga tibbar så tycker jag inte att det finns någon som helst tjurighet i Pepson. Bara lite mer drivkraft men det är inte tjurighet i mina ögon. Han blir inte sur och arg på mig när jag säger till, han demonstrerar inte. Visar inte tänder eller annat när jag tar i honom och tillrättavisar. Han accepterar läget. Totalt otjurig men med en hög motivation. Han kan ligga i buren och skrika och försöka gräva sig ut men så fort han är ute ur den så vet han att snart är jag lös, så då är han hur lugn som helst. Har dessutom upptäckt att det funkar så mycket bättre om tanterna sitter ned så fort de kommer ut ur bilen. Så de får inte springa fritt utan hopp ut och sitt är det som gäller. Då blir det lugnare för Pepson med.

Tillbaka till ätandet. Jag tror att en stor bov i dramat är att koppelpromenaderna är långsamma. Vi måste anpassa oss till Ixxis tempo och då hinner Pep med massor. När han är lös så är det så mycket annat att han inte plockar upp varenda pinne eller skärp som ligger på backen. Men det är så det är och det får vi leva med. Ixxi är inte lika snabb som hon än gång var men hon behöver fortfarande lika mycket motion. Det är bara att acceptera läget.

Jag hoppas på att han växer ur det.