Islossning

Ibland så lossnar det bara. Jag har jobbat fram och tillbaka med apporteringen och tycker att vi stannar på samma ställe varje gång. Han tar den men håller den inte. Skitsvårt att klicka då, för vad klickar jag mest troligt - jo spott ut. Jag la träningen på hyllan och så lånade jag en bok. Nosarbete av Maria Hagström, för att jag ville fördjupa mig lite i spårarbetet. Helt plötsligt när jag sitter där och läser har jag löst problemet. Tar genast fram mitt apportföremål och börjar träna. Pep fattar tag och håller efter bara några repetitioner. Tänk så lätt det kan vara ibland. Det gäller bara att hitta rätt sätt att göra det på. Att locka fram rätt beteenden helt enkelt. Det är så klart inte så att han håller den någon längre stund än, men han tar den och håller den. Bara det är ett framsteg som jag jublar över. Jubel jubel!

Min andra aha upplevelse var oxå så självklar att jag nästan blev arg på mig själv. Men så kan det vara ibland. Pep har väldigt lätt för att vinda och är som skapt för söket. Det kommer så lätt för honom, att det självklart blir roligt att träna. Det är kul att träna saker där framstegen är tydliga och träningen ger resultat. I alla fall för oss tvåbenta.

Aha:et var att träna på det som hunden har svårt för. Visst är det självklart!

Men ibland behövs det en spark i baken för att försåelsen ska trilla ned. Pep har svårt för att spåra, han vindar och har sig hela tiden. Alltså ska jag lägga mer tid på att spåra än att söka. Det är så enkelt och ändå var jag tvungen att läsa det i en bok för att poletten skulle trilla ned. Jag vill ju faktiskt kunna köra och tävla båda sporterna med Peppen en vacker dag.

Vi ses i spårskogen