På hundfronten intet nytt

Varvar jobb med förkylningar. Hundarna har det inte så roligt. Eller de två lata tanterna klagar inte. Men Pep är rastlös. Vi tränar på det vi kan inomhus det blir mycket apporteringsträning och det går verkligen upp och ned där. Ena dagen sol och andra dagen regn. Hade ett genombrott här om dagen och jag var så glad. Han grep apporten hårt och fint även från golvet. Vi gjorde massor med repetitioner med samma fina resultat. Men så igår när vi tog tag i det igen var det bara ett minne blott och han började slicka apporten igen. Han bara måste slicka den ren innan han tar den i munnen och då superförsiktigt. Det här gäller bara om apporten ligger på marken. Har jag den i handen så griper han den med stor glädje och håller den väldigt fint. Men att plocka upp den själv, "pha matte det här får du allt göra åt mig", ska jag göra det så måste den vara ren i alla fall...

Det börjar hända lite hormonellt nu oxå. Det är inte bra för Pep att för tillfället ha en av arbete trött och av förkylning tålamodsbristande matte. Men så ser det ut och det är vad vi jobbar med. Pep får sina egna promenader men då är han som ett litet ljus. Går fint i kopplet och sköter sig så underbart. Inga ivärdragningar till ett träd som luktar gott eller tuvor som bara måste undersökas. Plus att han när vi går själva kommer på mitt "kom" även om han står och snusar på värsta godisfläcken. Men när vi går alla tre, huja då är det som en cirkus. En Ixxi som inte vill gå, hon segar på långt bakom och ibland känns det som att vi andra drar henne framåt. Pep som ska fram till varje träd, tvärdrar och har sig i kopplet. Den enda som sköter sig är finaste surtanten Ella. Hon går lugnt och fint vid min sida som om de andra två bara är för mycket. Hon är bäst den gamla.

Tror dock att hon börjar få starr, hennes ögon börjar bli lite grumliga. Det här påverkar henne till att bli lite skälligare. Hon har alltid varit en osäker hund och då tar hon till skallet. Vilket hon gör i alla lägen. Hon är en skällande hund. Nåja skälladet har blivit mer och över konstiga saker så jag tror att hon helt enkelt inte riktigt ser. Eller kanske har hon någon annan ålderskrämpa. Ska ta mig i kragen och undersöka henne. Men jag tror dock att veterinären kommer att säga att hon är frisk som en nötkärna och att ögonen inte är något de kan göra något åt.

Det handlar nog mest om att jag måste göra omgivningen trygg för henne och visa att hon inte behöver vara rädd. Då brukar det ge med sig. Men för tillfället har jag inte så mycket tid över till henne när vi är ute alla tre, Pepson tar i stort sett all min uppmärksamhet då. Alltså när vi går kopplepromenader i stan. Som tur var bli Ella trygg bara jag visar henne att hon ska hålla sig till mig och inte behöver agera och ta hand om situationen.

Pust jag blir trött bara jag skriver om det... :) nä så farligt är det inte. Jag bara längtar till den dagen Pep har mognat klart och förstått hur vi gör när vi går på promenad i den här familjen.