Det gäller att veta...

vad en har i kopplet ibland.

Var ute på en och Peppens obligatoriska egopromenader. Ego från min sida då det är så skönt att bara gå med honom. I alla fall så går vi där, möter en kollega på cykel i finfin cykelhjälm. Jag hinner tänka oj att han inte reagerar på det. Vi går vidare och jag ser att det är massor med män som fixar med vägen, visade sig vara järnvägen men det såg inte jag då. Bredvid står det en man med en cykel. Jag tänker inte mer på det och fortsätter gå. Mot mannen med cykeln, han bar står där. Börjar tycka att det är lite underligt men känner igen rädsla, vi går förbi och plötsligt som från ingenstans så börjar Peppen att låta dovt, morr morr och han blåser upp sig som tusan. Vill inte släppa mannen ur sikte.

Jag blir då rädd men försöker helt lugnt säga till honom - "det där var väl inget sluta fjanta nu". Vi går vidare och har då vägarbetsgubbarna att möta. Jag tänker att det här kan ju bli lite knepigt, den närmast sitter ned på huk i stort regnställ och ja jag skulle då kunna bli rädd för honom. Men Pep reagerar inte alls.

Då när jag märker att han inte reagerar på dem då blir JAG rädd, för då inser jag att det ju måste ha varit något med den första vi mötte. Men jag känner mig oxå lugn för jag vet att Pep skulle ta hand om sin matte och antagligen skrämma bort äckligagubbar fort som tusan. Även om han är söt som socker.