Livstecken

Hallå hallå

Det var ett tag sedan jag skrev, ett ganska långt tag. Orsaken är två veckors heltidsarbete i åk 4. Jag har haft planering och konflikthantering i huvudet mest hela dagarna och kvällarna. Det är väl så när en inte är van. Har fått sitta mycket vid lektion.se för att jag ska få något slags hum om vad jag kan göra i åk 4. Är ju som sagt gymnasielärare och det är ganska stor skillnad :)

Under den här tiden har hundarna inte fått så mycket utöver promenader. Vilket så klart gett mig dåligt samvete men å andra sidan har Pep verkligen lärt sig att koppla av, han förväntar sig inte längre alltid aktivitet. Inget ont som inte har lite gott med sig. Plus att jag träffat en tjej som tränar regelbundet på klubben, hon sa att jag var välkommen att träna med dem. Trevligt trevligt. Kanske kan jag få några att träna med oxå. Det skulle vara så kul.

Imorse tog morgonpromenaden en väldigt tid, så när jag kom hem och fick veta att jag skulle ut och jobba hade jag inte hunnit äta frukost. Jag fixade te i min termosmugg och gjorde två mackor att ta med och äta i bilen. Sedan går jag och borstar tänderna och när jag kommer tillbaka är mina smörgåsar borta och i köket står Pep och nosar mot bordet. Gud förbannat så arg jag blev. Ni vill inte se mig det kan jag lova. Så arg blir jag väldigt sällan och ytters sällan på hundarna. Men det osade het lava ut ur mina öron och Pep fick veta att han levde. Tror aldrig jag (behövt) säga till honom så förrut. Men att sno mat från bordet, då är min gräns passerad för länge sedan. Det är första gången det händer och med tanke på min ilska så tror jag inte att det kommer att hända igen.

Det märkliga är att jag brukar kunna lämna på vardagsrumsbordet och sedan gå iväg. Där har det stått både kakor och annat gott och jag har kunnat lämna rummet utan att vara det minsta orolig för att det inte ska vara kvar. Vi får se hur det går med det nu... morr. Jag tror att jag ska göra ett litet test snart för att se om han klarar av att låta bli. Jag ogillar verkligen hundar som snor mat, det är nog det värsta jag vet. Låt mina saker, det som jag äter vara i fred och därmed basta.