Skvallergubbe

Det är -20 ute och vi tränar mest sånt som går att göra inomhus. Metallapportering, bakdelskontroll på alla sätt och vis. Kryp och olika typer av target.

Ute har det mest handlat om allmänlydnad. Det är mycket nu kan jag säga. Pep vill helst springa i kopplet, busa med snön och om inte det fungerar så försöker han på ett eller annat sätt att få igång tanterna. De är så klart inte alls roade av hans lek. Det är inte så lätt att vara Peppig just nu. Sura tanter och trött matte försöker hålla Peppen nere men se det är näst intill omöjligt för gladare och busigare hund är det svårt att vara, Peppen gör rätt för sitt namn.

Hade ett ögonblick av enorm stolthet här om dagen. Har tränat mycket på att Pep ska skvallra och nu skvallrar han på allt. Till och med sånt som inte behövs typ tanter på spark och sånt. Men men bättre med för mycket säkerhet än för lite. Nåja tillbaka till söndagen. Vi var ute på vår långrunda, alla hundar är lösa jag ser en hund lägre bort, kallar in den alla och de får gå lösa vid min sida, med en muta dock då jag inte litar på lilla galna Peppen än. Det fungerar så klart bra för godis det står högt på hans prioriteringslista. Jag känner mig stolt och vi går vidare och möter nästa hund. Den här gången kallar jag in och sätter dem vid mig. Utan muta sitter de fint och väntar på att hunden ska gå förbi. Jag känner mig modig! Vi går in på spåret och där möter vi hund nummer tre. Jag bestämmer mig för att inte kalla in utan vänta och se om Pep skvallrar till mig. Han går fram några steg, gör sig lite stor och så vänder han sitt söta lilla huvud mot mig och gissa om jag belönar. Jag blir så lycklig att det regnar godis och kel ur ficka och händer.

Stoltaste matten ever!

Vet inte om jag berättat om vårt möte med dalmatinern i Bergsvikenskogen. Om inte så var det en annan sånhär dunderträff. Vi går längst en stig den svänger och träden gör att jag inte ser något. Det kommer en dalmatiner gående och Peppen ser den före mig, han skvallrar dock inte. Hunden är för nära tror jag. Men istället så vänder han på stället och kommer som skjuten ur en kanon när jag ropar. Han är så duktig! Det som hände sedan försöker jag glömma, för hunden smyger fram till oss. Pep blir som en galen buse och står på bakbenen och ylar av glädje. Vill leka men får inte och då blir han till en best. Det får jag ta tag i sedan, första prioritet är att känna att inkallningen är säker, eller att han skvallrar så att jag inte behöver ropa in honom.

Det känns riktigt bra!