Den slappa armens filosofi är vad jag strävar efter. När vi går på promenad så vill jag inte ens känna att jag har hundar i koppel i min hand. Vi är nästan där, även om det kanske inte låter så när jag skriver här och beklagar mig. Idag när vi gick så kunde jag inte låta bli att småle åt hur duktig Peppen är. Dryga tio månader och går så himla fint i kopplet.
Idag när vi promenerade runt i Hortlax så fungerade dock inte slappaarmens filosofi alls, det var mer stelaarmenraktut filosofin. Jag fattar inte vad som hände. Pepson var helt galen, det måste lukta extra gott där ute eller nåt.
Annars har vi det gnaska roligt som vanligt, Ella löper och morrar och fräser. Pep tycker att hon luktar gott men inte på långa vägar så gott som Ixxi. Vilket jag tycker är väldigt skönt då hon löper var 6 månad. Det enda som gör att jag vet att hon löper är för att hon markeringskissar och för att hon är sur på lillebrorsan. Pep sitter inte brevid Ella och dregglar som hon gjorde med Ixxi och han går inte omkring och piper. Det är så skönt att Busan inte gör honom helt galen. Skönt för alla parter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar