Pepson vallar

Nu har jag varit och tjuvat bilder hos Mackan. (Vill du se mer kolla in hennes bildsida, där fanns massor med fina bilder från lägret. Bland annat ett fint familjefoto på Pepson och Dojan med mor och far.)

När jag såg bilderna först gången blev jag så himla imponerad, det ser så proffisgt ut. Eller i alla fall hunden, matten ser ju som vanligt inte riktigt klok ut på bild.








Som ni ser håller Nina mig i handen, det var inte helt ovanligt. För jag hade noll koll på vart jag skulle vara i förhållande till hund och får.

Finaste Pepson


Världens finaste och tröttaste hund. Jag fastnade verkligen för vallning. Det verkar även min lilla söta gjort. Han ser verkligen ut att sköta sig fint.

Hur Pep blev Pepson.
När vi var i Luleå och Pep för första gången fick träffa husses syskonbarn så tyckte de att han var lite läskig. (Det tycker de än, men det är en skräckblandad förtjusning.) De försökte hitta på en massa namn åt honom eftersom han såg så rolig ut. Mest blev det Peps Persson, det heter han än idag... humpf. Kanske är inte matten så glad åt det. Men men. Det sötaste alternativet var Pepson och då var Ella (deras favorit just då) Findus och om jag tänker på det så är hon lite smålik Findus. Ella går sin egen väg och gör sina egna saker, hon älskar att stå i centrum och gör de mest knasiga saker ibland. För tillfället så tycker Ella inte om att gå elljusspåret. Så när vi kommer dit och jag släpperlös hundarna, så går hon bara rakt in i skogen och kommer inte ut när jag kallar på henne. Jag får hämta och koppla upp och sedan får hon gå i koppel tills vi kommer till vändpunkten, då vet hon att vi är påväg hem och DÅ kan hon vara lös. Knäppare hund får en ju leta efter. Findus i ett nötskal. Alltså Pepsson och Findus.